Ytliga intervjuer som imponerar
Hanna Olsson lyssnar på framgångsrika ”Framgångspodden”
Alexander Pärleros är lätt att driva med. Han är poddvärldens Blondinbella: talangfull, snorrik, skamlös. Dessutom är han programledare för Framgångspodden som nyss firat 200 avsnitt.
Intervjuerna i programmet kretsar ofta kring vanor som gör en människa framgångsrik, som att stiga upp tidigt, träna på morgonen och äta veganskt. Pärleros vill också gärna att gästerna ska komma med livsvisdomar i stil med vad man skulle säga på sin dödsbädd eller vilket råd man vill ge till en 20-åring. Kanske i hopp om att hitta instagramvänliga citat som promotar podden, kanske är han genuint intresserad av plattityder om att ”göra sin grej”.
”Det här är en rörelse”, konstaterar Pärleros inför det tvåhundrade avsnittet, märkbart stolt, jantefilten av, som Jan-Emanuel Johansson hade uttryckt det.
Självklart har även Framgångspodden gästats av partiledarna de senaste månaderna. Partiledarnas tid ska räcka till fler nu, youtubers, poddare och så ska de hinna göra sina egna instastories från alltihop.
Två av partiledarna har till och med haft sina egna poddar. Jonas Sjöstedts Hembakt med Jonas kom med ett avsnitt så sent som i maj, men Gustav Fridolins Kaffe och bulle med Gustav Fridolin tycks vara nedlagd. Lite lustigt att de hängt upp sig så på kolhydrater, inte direkt i Pärleros stil, om man säger så.
Alexander Pärleros är alltså lätt att driva med. Det är dit man går för att befästa sin tes om ytligheten som präglar valrörelsen. Och visst kan man sucka över att höra om Ulf Kristerssons träning (en gång till!) eller Jimmie Åkessons frukostvanor (obefintliga) eller Jan Björklunds moraliserande över mobiltelefonernas makt över oss.
Men, det är inte rakt igenom dåligt. Politikernas gard är något sänkt inför Pärleros glimrande uppenbarelse. Han kan ställa frågor, ärliga frågor, om Annie Lööf verkligen inte är rädd för nazisterna som följer henne överallt. Han kan till och med göra en intervju med Gustav Fridolin riktigt berörande. MP-ledaren öppnar upp om sin nyligen bortgångne vän och knyter det på ett ocyniskt sätt till sin politiska strävan.
Imponerande, trots allt.
