Människan på väg att bli nomader – på nytt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-26
SÖNDAGSKOLUMNEN
Det finns de som påstår att vi människor egentligen bara har gjort en enda riktigt stor miss. Och det var när vi blev bofasta. De som fortfarande lever som nomader – strövar omkring, samlar föda och jagar ibland – de ägnar i genomsnitt en och en halv timme om dagen åt arbete. Resten av tiden har de till att umgås, småsnacka, leka, softa. Det är väl precis vad vi längtar efter.
Nu var det i och för sig inte något våra förfäder aktivt valde, inget beslut i stil med: ”nu får det vara slut på det här rastlösa nomadlivet, nu är det dags att slå oss ned och odla vår jord”. Historikerna tror att det var en långdragen process, där man kanske började återvända allt oftare till vissa platser där det fanns åtråvärda grödor. Så småningom investerade man arbete i växtligheten, hjälpte den på traven, vaktade, spred ut fröna inför nästa säsong – och vips var jordbruket fött.
Man kan jämföra lite med att gå med i en sekt. Faktiskt. Man är rätt omedveten när man snärjs in, och sedan är det svårt att gå ur. Jordbruket gav oss möjlighet att nära fler barn och då blev vi fler och fler och sedan fanns det ingen väg tillbaka – man var tvungen att bruka jorden om alla skulle bli mätta.
Och så här är det med det mesta i vår historia – att ingen är ensam ansvarig. Det handlar ofta om ”kollektiva beslut” som tagits utspridda på mängder av människor under ett stort antal generationer. Ingen bär ensam skulden till att vi blev bofasta, om det nu var ett felval.
Jordbrukarsamhället varade i ett antal tusen år, men nu är vi sedan några generationer på väg in i något annat, en tidsålder som har många arbetsnamn – informationsåldern är ett av dem. Vår bofasthet har vi ärvt av våra föregångare bönderna, som var tvungna att vara det. Vi är inte tvungna, det är mest en vana.
Frågan är om vi kommer att överge bundenheten till en speciell plats? Ni vet, om vi ”kan ta datorn i knäet och arbeta var vi vill?” Vi kanske till och med redan har gjort det? Arbetspendlandet ökar i hela västvärlden. Den sammanlagda körsträckan på jorden under bara ett år lär överstiga tre ljusår(!).
Vi kanske redan är på väg att bli ett slags ”nomader” igen, fast i ny mening, mängder av människor kanske fattar beslutet just nu, delvis oberoende av varandra. Det är i så fall helt i sin ordning, precis så människan brukar välja väg. Genom stora kollektiva beslut, men som bara var och en på sitt håll vet om sin egen del i – och därmed också greppbara och relativt ”skuldfria”.
Om det sedan innebär att vi får mer tid till att göra ingenting, det återstår att se.
