Frågan om barnlöshet går inte att trolla bort
Gud vet om jag gjorde rätt, jag hade ju blivit en bra mamma
Det sista jag vill är att komma ut som barnlös, men efter att ha läst flera recensioner av Sara Martinssons bok ”Kvinnor utan barn” vill jag ändå ta bladet från munnen. Jag har frågat mig själv varför Lyra Ekström Lindbäcks örfilande recension i Expressen kändes så uppfriskande, och sann. Kulturskribenter är nämligen aldrig så överens i sina maktanalyser som när de ska förklara att barnlösa kvinnor är helt normala. Det ska du veta, att du har ingenting att skämmas för.
För trettio år sen var det bögarna. Bögar är visst normala och har helt normalt sex. Finns inget sjukt här inte. Eller när något miffo fortfarande i dag säger att självklart är kvinnor lika mycket värda som män. Man vet inte om man ska svara ja eller nej. Man vet inte om man klarar av att vara så mycket värd, eller normal för den delen. Att man liksom ska bli uppvärderad och så tagen på allvar.
Jag tycker småbarnsföräldrar kan vara tråkiga, inte verkar de särskilt glada heller. Många av dem ligger bara i sängen och spelar spel på mobilen när de får en stund över. Men de har något, helt klart har de något som inte jag har. ”Har man förmågan att växa fram andra personer inuti sin kropp vill man kanske använda den, och få insikt i den”, som Lyra Ekström Lindbäck skriver.
Och det skriver jag verkligen under på. Det är något tomt med att inte ha fått uppleva en sådan grundläggande existentiell sak, ett sånt mirakel. Det är också något avvikande med att inte riktigt vilja det, som många, de flesta, mer eller mindre verkar göra. Och frågan går inte att trolla bort.
Ibland känns mitt liv tråkigt och meningslöst, otursförföljt och tragiskt. Då brukar jag tänka på hur det vore att ha barn. Även om de kan vara jobbiga, till och med förstöra liv, kan de också vara underbara, mycket bättre än vuxna. Vore det inte kul med barnbarn? Risken är stor att jag blir ofrivilligt ensam när jag blir gammal och behöver hjälp med saker.
Det var dumt av mig att göra abort i ett knepigt läge. Direkt pinsamt att några år senare göra subventionerad IVF. Idiotiska, gratisätande sjuttiotalist. Och sen inte orka sätta in några fler embryon, trots att det fanns flera frysta i Örebro. Jag hade ju blivit en bra mamma. Gud vet om jag gjorde rätt.
Jag kan samtidigt tycka om dråpligheten i det, att inte riktigt veta. Och hur det att man agerat klantigt i livet skapar nya frågor och insikter. Det är som om det är något i sig. Något meningsskapande jag bär på, som är ganska mänskligt, precis som när någon klantat till det och ofrivilligt fått barn.
Nyligen har jag sett en massa film på Göteborgs filmfestival. Flera var riktigt bra, men ett par var meningslösa, många filmer är det, böcker och låtar också, men jag hoppas alltid att jag ska stöta på det där mästerverket.
Nu blir jag så avundsjuk på dig, säger en utmattad förälder i mitt huvud, ditt liv är paradisiskt. Ja, fast du har ju dina tre barn, säger jag, det är ändå rätt tungt. Även om det är föga tröst i det ögonblicket. Ibland finns ingen tröst att få, hur mycket man än famlar efter mänskliga rättigheter att få se film när man vill, eller få barn.
Sen får jag plötsligt en rolig idé som vänder allt jag tänkt upp och ner. Idén har visserligen ingenting att göra med att jag är barnlös. Jag vet inte riktigt hur jag ska motivera det, har ingen lust heller. Att behöva förklara mig själv på ett sätt som inte känns relevant för mig. Ändå känner jag mig nödgad att skriva den här texten. Tyvärr har jag ingen maktanalys.
När kommer framtiden, undrar jag då. När ska den komma ifatt mig? Och snälla, kan jag inte få fortsätta vara lite avvikande?
