Onödigt rolig förförare
Claes Wahlin ser en glättig Don Giovanni på Drottningholmsteatern
Den Mozart-feber som sedan flera år råder på svenska operascener, i alla fall bland de konstnärliga ledningarna, borde åtminstone innebära att publiken möter nya, intressanta tolkningar av hans mest kända verk.
Drottningholmsteaterns treåriga projekt med dirigenten Marc Minkowski och regissören Ivan Alexandre antydde vid förra årets Figaros bröllop en idé om att Cherubino skulle fortsätta sin förförarkarriär som Don Giovanni, och 2017 ska få dra sig tillbaka som kopplaren Don Alfonso i Così fan tutte.
Tanken är tunn. Vad kan den unge, tonårsförälskade Cherubino ha gemensamt med den hänsynslöse, djupt omoraliske Don Giovanni? Att en välsjungande Jean-Sébastien Bau sceniskt är en ganska svag förförare, möjligen med tonåringens aggressivitet som främsta drivkraft, är njutbart för örat, men det är svårt att se varför kvinnorna faller som käglor för honom.
Den stora trälådan, en scen på scenen av scenografen Antoine Fontaine, låter denna gång de dagsljusa tygstyckena, som fungerar som ett slags halvridåer, färgas av nattens svärta. Men Figaros bröllops galna dag, som enligt regissören i Don Giovanni är en galen natt, är mest en komedi, varför slutscenens moraliska kvintett saknar logiskt anknytning till vad som föregått.
Visst, genren heter dramma giocosa, en mix av dramatik och komedi, men vart tog då dramatiken vägen?
Om regin är en smula rörig och kontakten mellan de olika rollfigurerna tämligen nyckfull, helst riktar man sig till publiken, så är i alla fall solisternas musikaliska insatser desto klarare. Denna samling unga sångare i början av sin karriär sjunger överlag på en mycket god nivå, Ana Maria Labins Donna Anna med en tät, fyllig sopran, Marie-Adeline Henrys hämndlystna Donna Elvira vackra, mjuka dito och Chiara Skeraths intagande Zerlina; hon är en av få som tar vara på nyanserna i Mozarts musik.
För överlag är det som alltid med Minkowski ett högt tempo och hellre forte än pianissimo. Det passar bättre för Bous Don Giovanni, liksom för Robert Gleadows Leporello, den senare sjunger med kraft och saknar inte svärta i rösten. Bra ifrån sig gör också Stanislas de Barbeyrac i den vanligtvis rätt otacksamma rollen som Masetto.
Om det nu är full fart på scenen från början till slut, så kan jag ändå sakna den andning som kan uppstå av ett mer nyansrikt framförande, en Don Giovanni där hellre komedin gör instick i det svarta, än som här, tvärtom.
