Gubbigt om Max Martin
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-02-19
Kristofer Andersson svarar Martin Aagård och Fredrik Virtanen om Polarpriset
”Popmusiken är död”, förkunnar Aftonbladets Martin Aagård i en anspråkslös text. Anledningen: Max Martin har fått Polarpriset. Dagen innan likställer samma tidnings Fredrik Virtanen pristagarens låtskrivarfärdigheter med Sylvester Stallones skådespelartalang.
Kunskapsmässigt utmärglad kritik. Du får gå tillbaka till Måns Ivarssons Expressen-recension av Daft Punks debut (”om jag stoppar katten i dammsugaren och samtidigt bankar i väggen låter det faktiskt bättre”) för att hitta liknande larv.
”I detta sönderkommersialiserade samhälle kan stor skivförsäljning förväxlas med verkshöjd”, skriver Fredrik Virtanen, men tillägger att alla egentligen vet skillnaden. Låt oss inte nämna att Virtanen förväxlar verkshöjd (ett juridiskt mått på originalitet) med kvalitet (ett ord som avgör om något är bra) och i stället konstatera följande:
Om Burt Bacharach skrivit Show me the meaning of being lonely vore behovet av rena underkläder bland rockskribenter med pensionerad musikförståelse kritiskt. Problemet är inte Max Martins talang, blott somliga andras förutsägbara icke-vilja att känna samtiden.
Fine – om du har som yrke att kränga bord från Bolia. Men som kritiker är du överflödig om du vägrar förstå de insatser som Martin Karl Sandberg från Stenhamra har gjort för modern musik. Vi talar inte bara om ett högkvalitativt, utan definierande, konstnärskap. Eller som Adele uttrycker saken: ”Han har bokstavligen skrivit varje soundtrack till mitt liv.”
Samtida musik har av ålderdomen alltid avfärdats som barnmusik. Pop har ställts inför giljotinen många gånger, alltid av redan etablerade, alltid motiverat med känslan av att det sista av vikt har gjorts av dem själva, eller någon generationskamrat.
De har alltid haft fel.
David Bowie ansågs sämre och fick aldrig Polar Music Prize, dundrar Virto. Enligt samma logik får vi anta att Svenska Akademien tycker att Eyvind Johnson är bättre än Tomas Tranströmer. En argumentation bara köpt av blåbär.
De alternativ som erbjuds stavas ständigt likadant, oavsett om året är 2016 eller 1996 – Bob Dylan (redan Polarprisbelönad), David Bowie (sägs ha tackat nej) och Miles Davis (död). Samma alternativ, samma kanon, som grabbarna med koll försökte pracka på mig när jag tio år gammal köpte Backstreet Boys debut. Det första album jag betalade för med egna pengar; en skiva vars melodier jag ägnade år åt att försöka kopiera, och som jag i stället började skriva efter, för att lära mig hur meningar kunde sjunga.
Martin Aagårds argumentation är intellektuellt grövre än Virtanens proggpamfletter. Han beväpnar sig med en haltande teori om att popmusiken är kidnappad av börsmäklare och moderata strateger. Knappast en ny tanke, men en idé som dragen till sin spets antyder att lyssnare från andra samhällsklasser bör anses vara oförmögna att värdera konst efter eget huvud.
Newsflash: Ingen i Akalla, där jag växte upp, brydde sig om [insert valfritt band från sjuttiotalet] ens på nittiotalet. Vi var busy med att växa upp till Britney Spears. Det var fint, det var ljudet till våra liv. I dag lägger Max Martins melodistrukturer, på samma gång fjäderlätta och tekniskt avancerade, grunden för samtidens alltjämt subversiva popkultur; den som i Sverige formuleras av namn som Dolores Haze, Little Jinder, Min Stora Sorg och Zhala.
Jag utgår ifrån att även de är lurade av Mr Burns.
Martin Aagård skriver att han är deprimerad. Själv blir jag djupt sorgsen över insikten om att rockismen är alive and kicking 2016.
Och jag letar upp klippet där Taylor Swift framför det Max Martin-producerade spåret Out of the woods på Grammy awards.
Titta noga:
Den glitterklädda melodin, den svävar över allt och alla.
Kristofer Andersson
