Krigsbrev till Finland fyllda av stöd och skam
Brevsamling visar på svenska författares engagemang under vinterkriget
”Här är många personer [...] ängsliga för Finland i dessa gangstertider, men vi får väl hoppas, att Norden ska kunna rida ut stormen. Makabert ser det onekligen ut, i alla fall.”
Så skrev författaren, sedermera ledamoten i Svenska Akademien, Johannes Edfelt i ett brev till finlandssvenska tidskriften Nya Argus medarbetare Bertel Kihlman i september 1939.
Edfelt och de svenska författar- och journalistkollegorna såg vartåt tiderna barkade.
I mars samma år skriver Olof Lagercrantz till samma redaktör: ”Här blåser så förbannat och nerverna blir alltför anspända av det och det (sic!) usla politiken. Det är sannerligen inte lätt att leva.”
Breven är hämtade ur Svenska Litteratursällskapets arkiv i Helsingfors, en skatt med samlingar av korrespondens mellan svenska och finlandssvenska författare.
Mot bakgrund av det krig som nu härjar i Europa är det särskilt intressant att se hur författarna kommunicerade under den tid då Finland stod inför hotet från Sovjet 1939.
Hur upplevdes ett krig som utkämpades så nära Sverige och som drabbade ett land och ett folk som svenskarna kände stark frändskap med?
”Finlands sak har historiskt varit Sveriges sak. Så jag säger i dag att Sveriges sak är också vår. Det betyder att vi går vidare hand i hand”, sa president Sauli Niinistö i juni förra året.
Så blev det inte.
Finland släppte Sveriges hand och gick med i Nato. En 1 340 kilometer lång gräns förpliktigar.
Ryssens anfall 1939 finns färskt i minnet, Karelen är ett sår som läker långsamt.
När sovjetiskt artilleri öppnade eld på morgonen den 30 november 1939 var Sverige neutralt.
Genom hela vinterkriget var Sverige sedan ”icke krigförande”. Materiel skickades till Finland, flyktingar mottogs och frivilligkårer tilläts.
Unga författare och journalister engagerades djupt av Finlands arma öde. Många av dem skulle senare utgöra toppen av svenskt kulturliv. Olof Lagercrantz åtog sig redaktörssysslan på Svenska frivilligkårens tidning. Harry Martinson levererade post åt staben.
”Finlands sak är vår” blev det odödliga mottot som president Sauli Niinistö parafraserade drygt 80 år senare.
Författaren Gunnar Ekelöf sätter ord på en skamkänsla när han skriver till finlandssvenska författaren Elmer Diktonius i december 1939
Banden mellan svenska och finlandssvenska författare och journalister var starka, inte minst genom det gemensamma svenska språket.
Finska och svenska diktare gick 1940 samman i diktsamlingen ”Dikter för Finlands kamp”, som sattes samman av finska propagandaorganet Hembygdsfronten.
Knut Nordensky sätter ord på det kall som 8 200 frivilliga svenska soldater kände sig manade av när de engagerade sig i Finlands sak:
”Du beder oss strida
och värna ditt land,
vi stå vid din sida:
här har du vår hand,
vårt mål är i livet detsamma som ditt,
att leva i fred i ett land som är fritt.”
När Finland anfölls 1939 ansågs grannlandet vara en front för Sverige och hela Norden, därför var det viktigt att Finland inte förlorade kriget.
Kulturskribenten Hans Dhejne formulerade det som att Finland var Sveriges ”yttersta post” i dikten ”Till Finland” från 1940:
”Till er, till finska bröder,
vår yttersta post i öst,
till Finland, som tappert blöder,
vi talar med hjärtats röst.
Det finns ej er viljas like,
det finns ej en kraft som er –
de tusen sjöarnas rike,
för din sak vi våndas och ber.”
Korrespondensen över Östersjön var i perioder intensiv, där svenska författare ber om textbidrag till böcker, tidsskrifter och tidningar som i utbyte kan ge klirr i kassan för de kämpande författarna i Finland under kris- och krigstiden.
Men mest handlar det om att uttrycka ett slags moraliskt stöd.
Författaren Gunnar Ekelöf sätter ord på en skamkänsla när han skriver till finlandssvenska författaren Elmer Diktonius i december 1939, två veckor efter inledningen av Sovjets fullskaliga anfall mot Finland.
”Ikväll ser jag en rubrik i allehanda som nog måste förefalla löjlig på andra sidan viken: Humanitär och materiel hjälp åt Finland.”
”I alla fall är det en – ska vi säga eftergift åt allmänna meningen här: hjälp – och i varje fall är det goda vapen, för Bofors deporterar dem inte längre.”
”Tro i alla fall inte illa om oss”, vädjar Ekelöf till sin kollega i Finland.
Även författaren Eyvind Johnson tar till pennan för att skriva till Diktonius under första månaden av vinterkriget.
”Vi [...] gör vad vi kan för att Sveriges hjälp på alla sätt skall bli så effektiv som möjligt. Vi är medvetna om att det gäller Norden och försöker få detta i huvudet på folk.”
Diktonius svarar från det krigsdrabbade Finland att Sveriges insats förvisso gör gott, men att den måste öka.
”Här går vi och räknar hur många månader vi orkar hålla ut, och till våren går det nog, och vi gör det också för er skull. Men det växer mörk bitterhet ifall Sverige sitter med händerna i kors och bara avvaktar händelsernas gång. Det är ett allvarligt kapitel.”
Finland höll Sovjet stången och bjöd på hårda strider. Men den finska regeringen såg sig likväl nödgad att fredsförhandla och Moskvafreden tecknades i mars 1940 där Finland tvingades till eftergifter.
Ukraina är nu vår yttersta post i öst, precis som Finland var när ryssen anföll 1939
På långfredagen 1940, en dryg vecka efter fredsavtalet slöts, skriver Johannes Edfelt till sin finsksvenska författarkollega Rabbe Enckell:
”Det heter att en svensk i denna tid bör klä sig i säck och aska och att han inte kan se en finländare i ansiktet. Vad mig beträffar, tror jag trots allt att jag kan se dig i ansiktet, också om jag är djupt bedrövad inför världens gång.”
Ryssland är återigen på krigsstigen och nu tvingas Ukraina försvara sig mot rysk imperialism.
EU har, trots Viktor Orbáns protester, tagit nästa kliv i att inlemma Ukraina i unionen.
– Det är mycket glädjande att vi kan ge det här beskedet till president Zelenskyj och det ukrainska folket som nu strider för både våran och deras och vår frihet, sa den svenska statsministern i ett uttalande tidigare i december.
Ukraina är nu vår yttersta post i öst, precis som Finland var när ryssen anföll 1939. Nu är det Ukraina som sägs strida för vår frihet, liksom Finland gjorde då.
Den skam som drabbade svenska författare är ett uttryck för ånger. Ånger över att inte ha gjort tillräckligt för Finlands sak. Låt oss inte ångra att vi inte gav tillräckligt stöd till Ukraina. Ukrainas sak är vår.
