ÅSIKT

En varpa i Mattias Karlssons huvud

Magnus Ringgren om ett mästerskap som invigs idag

avMagnus Ringgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT HISTORICAL / TT NYHETSBYR≈N
Stångstörtning på Gotland 1931.

Min pappa var en skicklig varpkastare. Han hade en hel del prispokaler, oftast av usel kvalitet. Vi gjorde aldrig någon skrytsam prissamling. Den största pokalen finns, tror jag, kvar i min källare. SM i lag från Uppsala i början av 50-talet. Resten har gått i soporna.

Det var nog första gången jag besökte min blivande hemstad. Vi bodde hos min farbror och hans familj på Ringgatan. Jag har inget minne av resan, inga spår­vagnar, inga kusiner, inga tävlingar.

Senare på 50- och 60-talen göt pappa varpor av aluminium i verkstan. Engelsk gjutsand, jag minns dess lenhet och formbarhet. Han borrade i blypluggar i varporna för tyngdens och stadgans skull. Farfar var mer intresserad av den äldre formen av sporten, med upphittade stenar. En liten aluminiumvarpa – för barn och ungdomar kanske, kanske tänkt för mig – har jag kvar. Den ligger som stoppkloss för några tavlor bakom en dörr.

Att kasta flata stenar mot en pinne och se vem som kommer närmast torde vara vanligt på platser med sedimentär berggrund. Hur det gick till när det här blev folklig idrott på Gotland har jag ingen aning om. Rädda en döende kultur? Tygla ungdomens ofog? Kliva in i den mätningsbesatta moderniteten?

Men det blev ändå så småningom SM-tävlingar, också på fastlandet. Och på ön samlade man upp en del folkliga idrotter (stångstörtning och det invecklade bollspelet pärk) på Stångaspelen en helg under högsommaren. Vi var aldrig där vad jag minns, möjligen en sväng förbi på en mörk kväll vid festplatsen. Mina föräldrar mindes kanske sin ungdoms lantliga basarer, men de var nog inte som förr.

Stångaspelen grundades 1925 av folkskollärare Dahlgren (med pärkmeriter) – det är alltid folkskollärarna som initierar sånt här för hundra år sen. 1949 blev det konflikt med markägaren som plöjde upp pärkplanerna, och spelen flyttade till flygfältet (jo, det fanns!) i Roma.

Åter 1956 när dåvarande Stånga kommun upplät det gamla exercisfältet mitt i socknen – Stangmalmen. Bönder och modernitet, ungdomens fostran, militär och lokalpatriotism – allt samlat i samma evenemang på ett område som man skryter med som landets största inhägnade idrottsplats. Spel­en överlever in i vår tid.


Så här på avstånd är det omöjligt att bedöma huruvida det finns ideologiska övertoner andra än de lokalpatriotiska i Stångaspelen. Men de folkliga idrotterna dyker upp igen i sen tid i Gimle, en sverigedemokratiskt inspirerad kulturförening. Den tycks ha ambitionen att bli en alternativ och mera intellektuellt inriktad hembygdsrörelse.

Om jag tänker på min pappa och de andra varpagubbarna så hittar jag ingen som helst patriotism eller kulturnationalism hos dem.

Hugo Lindkvist rapporterar (Dagens Nyheter 16 juni) lågmält och detaljerat om deras valborgsfirande på en hembygdsgård i Småland. Mattias Karlsson i tredelad kostym störtar stång. Man kastar varpa. Komiska detaljer saknas inte – folkdräkt tillsammans med Doc Martens-kängor, stången hamnar i en damm, valborgselden är inställd på grund av tidig sommarhetta. Det blir bara en procession i anskrämliga masker täckta med kottar för att skrämma bort vintern.

Foto: Stefan Jerrevång
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson.

Om jag tänker på min pappa och de andra varpagubbarna så hittar jag ingen som helst patriotism eller kulturnationalism hos dem. De tyckte att det var kul att kasta och, för pappas del, att utveckla tekniken med hjälp av engelsk gjutsand.

Hur man såg på de folkliga lekarna under 30- och 40-tal i kretsarna kring Stångaspelen har jag ingen aning om. Lite fascism fanns det på Gotland, inte så lite heller.

Jag minns folk i min barndom som tyckte att Hitler borde ha fått sin bild i den tomma medaljongen på den gamla tiokronorssedeln. Strimmor av det där kan ha funnits i hembygdsrörelsen, men de gick mig förbi.


När man i dag plockar samman olika folkliga bruk och idrotter i Gimle sysslar man med en typisk konstruktion av ett förflutet som troligen aldrig har funnits. De hemska valborgsmaskerna kommer från Dalarna, varpan från Gotland, kvinnan i Doc Martens och folkdräkt från Västergötland till bygdegården i Småland.

Det är först där, i Mattias Karlssons huvud, som de möts, och den platsens anspråk på att vara verklig kan ifråga­sättas.

ARTIKELN HANDLAR OM