På gränsen till kitschigt om Alfvéns kärleksliv
Kulturmannen på Ystadsoperan
Kulturutbytet mellan Sverige och Danmark var intensivt vid 1800-talets slut. Litet väl intensivt kanske, när tonsättaren Hugo Alfvén besökte konstnärskolonin i Skagen och tog med sig Søren Krøyers hustru Marie hem till Sverige. Hon var inte den enda kvinna som lät sig förföras av Alfvén, och han framstår som ett närmast parodiskt exempel på det i vissa kretsar så omhuldade debattobjektet Kulturmannen.
Men någon musikdramatiker var Alfvén inte och han skrev inga operor om sina erövringar. Det försöker nu Richard Bark och Ystadoperan reparera i Alfvén, ett slags tablå-collage om Alfvéns kärleksliv med Marie i centrum. Sören Nielzéns musikarrangemang bygger på den fjärde symfonin, med ett antal romanser och körsånger inblandade. För en nutida lyssnare doftar den fjärde symfonin inte så litet av Michel Legrand, och mest speciellt är att den innehåller två vokala parter, en hon och en han, som då och då ordlöst uttrycker sina sexuella lustar.
Det är visserligen flott orkestrerat, men på gränsen till kitschigt och inte fullt så dramatiskt drivande som Bark vill göra gällande. Scenerna blir statiska och de ordlösa vokaliserna utgör inget substitut för riktigt operauttryck. Fast Paulina Pfeiffer som Marie sjunger nog så vackert, medan Glenn Kjellberg som Hugo har det svårare. Andreas Lönnquist leder en kraftfullt spelande orkester med musiker ur MSO som högkompetent stomme.
Allra bäst fungerar nog de många vackra projektioner av Skagenmålningar som tjänar som bakgrund.
