Mozart med skruv
Lennart Bromander ser Idomeneo på Göteborgsoperan
OPERARECENSION. Idomeneo är Mozarts första moget mästerliga opera. Här finns flera exempel på hans unika förmåga att i toner pejla själens inre rörelser. Och kvartetten i sista akten, ”Andrò rimango e solo”, där fyra förtvivlade och ensamma människor tillsammans men var för sig uttrycker sin vilsenhet och smärta hör till den mest sublima musikdramatik, som någonsin skrivits. Den gör mig alltid lika knäsvag.
Sin Sverige-premiär fick Idomeneo så otroligt sent som 1957. Sedan dess har den bara tagits upp ett par gånger på Drottningholm. Synnerligen påkallat alltså att Göteborgsoperan ger Idomeneo förnyad uppmärksamhet.
Kung Idomeneo av Kreta råkar på hemväg från trojanska kriget ut för en storm och lovar att om han bara räddas ska han offra den förste han möter till Neptunus. Naturligtvis blir sonen Idamante den förste som kommer honom till mötes. Han försöker slingra sig från löftet, varpå Neptunus hämnd drabbar allt folk på Kreta.
I Graham Vicks uppsättning uppträds inte i togor och brynjor utan redan i uvertyren rusar stridsklädda moderna soldater in på scenen. De drar med sig beslöjade fångna kvinnor ut i kulissen för att våldta dem. Den trojanska prinsessan Ilia är en av dessa, men hon undgår våldtäkt och drabbas i stället av kärlek till segrarens son Idamante.
Regissören undviker sedan att nagla fast historien vid någon bestämd modern mellanösternkonflikt – i stället ger han en massiv signal om att här handlar det om aktuella och allmängiltiga ting, inte historia. Idomeneo är också ett verk, som innehåller ett fortfarande mycket giltigt upplysningstänkande. Varför ska man dyrka gudar, som behandlar människorna så grymt?
Graham Vick skruvar åt historien mer och mer, och om första akten lider litet av opera serians formstelhet, så blir tredje akten desto mer gastkramande.
Idomeneos skiftande grader av desperation tolkas starkt av engelsmannen, tenoren Paul Nilon. Sonen Idamante, från början en kastratroll sjungs i allmänhet av en mezzosopran. Här görs han av en lyrisk tenor, den mycket fint klingande Luciano Botelho, men det är inte helt lyckat med så liten kontrast mellan far och son. Ida Falk Winland med stor lyskraft i sin sopran är Ilia, medan Elektra, som även hon hamnat på Kreta och också älskar Idamante, sjungs med fenomenal dramatisk bravur av Ingela Brimberg.
Laurence Cummings leder orkestern, som anammat ett levande och tidstroget perspektiv på Mozarts partitur.
