Sångarna räddar Rosenkavaljeren
Musiken och handlingen kräver energi och framåtanda
Att det finns mycket humor i Richard Strauss Rosenkavaljeren är nog alla överens om, men man kan ha olika uppfattningar om vad som är roligt, och om den saken delar jag inte åsikter med Dmitri Bertman, som står för den nya uppsättningen på Malmö Opera.
Scenbilderna (Ene-Liis Semper) är litet popkonstmässigt karamellfärgade, kläderna grällt 1700-talsliknande. De agerande skiftar ideligen mellan normalt beteende och ett slags marionettartat mekaniskt sprattlande med ben och armar. Farssituationer understryks grovt, sångarna tvingas att apa sig på rent genant vis, medan den humoristiska elegansen i sista aktens ”Mariandl-scen” totalt slarvas bort. Plötsliga grimaser signalerar, ja vad då? Dmitri Bertman tycker tydligen allt detta är kul, men jag är oförmögen att förstå varför.
Samtidigt vill han visa människors ensamhet i denna lustiga värld. På slutet, när Sophie och Octavian avvikit, står Fältmarskalkinnan ensam kvar. Förgäves söker hon kontakt med en atletisk mansperson, som strävar runt på scenen innesluten i en stor bubbla, en något krystad slutvinjett.
Men sångarna räddar kvällen och gör det med besked. Charlotta Larsson har en flödande bärighet i sin sopran, som ger suverän auktoritet åt hennes Fältmarskalkinna. Som Octavian rolldebuterar med den äran en ung mezzo från Wiener Volksoper, Dorottya Láng, som elegant förenar charmen i en ung gosses kantiga uppträdande med charmen i rösten hos en ung kvinna. Richard Strauss visste en del om queer.
Den unga Sofie Asplund gör en Sophie med underbart sopranskimmer, och hon är inte heller så drabbad av regissörens bisarrerier. Sofie Asplund har imponerat förr, men det här får nog räknas som hennes definitiva genombrott. Överlämningen av rosen tillsammans med Dorottya Lang sjungs smältande vackert av båda, och den berömda terzetten blir till ett överväldigande skönhetsbad.
Den ende manlige huvudpersonen, ärkeknölen baron Ochs, sjungs utmärkt av färöiske Rúni Brattaberg, men han saknar en del pondus som buffabas. Det vimlar av mindre roller i Rosenkavaljeren, och de fogar sig alla väl in i välljudet.
Leif Segerstam är en gammal expert på Rosenkavaljeren, och det låter mestadels mycket fint om orkestern, men Segerstam har en tendens att falla till ro, där både musik och handling kräver energi och framåtanda.
