Ingen musikalisk frost med Fröst
Claes Wahlin hör en formidabel föreställning på Stockholms konserthus
Det tar inte många minuter innan man inser att Martin Frösts föreställning Genesis med Kungliga filharmonikerna på Stockholm konserthus är något utöver det vanliga. Orkesterns sedvanliga stämningsgnissel övergår sömlöst i uruppförandet av Anders Hillborgs Incantation, en minut långt. Delvis tack vare att de flesta styckena endast är ett fåtal minuter långa – verken är mellan tio sekunder och nio minuter – är tempot högt. Men givetvis är Frösts formidabla klarinettspel en verksam faktor till att tiden flyger.
Men detta var inte bara en musikresa över tid, från det tidigast bevarade noterade stycket, av Mesomedes (200-talet e. Kr.), över Telemann, Piazzolla, Schumann, Messiaen, Bartók, Lutoslawski fram till Hillborg, Jennefelt och Jonas Dominique, utan också en scenisk upplevelse av rang. Koreografen Ambra Succi och ljussättaren Linus Fellbom har skapat vad fransmännen kallar mise en espace, alltså att sätta rummet i rörelse.
Med en rytmisk och symmetrisk koreografi av både solister och Adolf Fredriks flickkör, fördelade på ett antal småscener på scenen, blev detta en musikdramatisk föreställning av högsta halt, som Fröst elegant ledde publiken igenom. Sällan har två timmar gått så raskt och innehållit så mycket.
Det finns en färsk cd med musiken, Roots (Sony), vars titel kan ses som en synonym till Genesis. Det handlar ju om skapelse såväl som om skapandet. På cd:n med Fröst kan man avnjuta skickligheten, men den är blott ett akustiskt eko av vad som utspelades på scenen.
