Förföriskt lekfullt för sömnlösa nätter

Lennart Bromander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-07-13 | Publicerad 2015-07-10

Hertiginna bjuder upp till fest

helskärm

Vadstena-Akademien har tidigare roat sig med att återskapa forna musik­miljöer, som härom året i en roande tidsbild från det svenska hovet på prins Gustafs och prinsessan Eugenies tid.

Nu går man ytterligare hundra år tillbaka till en sömnlös fransk hertiginna och hennes musikaliska utsvävningar. Rika människors sömnlöshet kunde – åtminstone på 1700-talet – ge god ­utdelning, det vet vi genom Bachs Goldberg-variationer. Mer expansiv i sin sömnlöshet var denna hertiginna av ­Maine, som när hon inte kunde sova ställde till med stora festligheter på sitt slott Sceaux.

Den sömnlösa natten lång ägnade man sig åt allsköns uppiggande komedi-baletter, kantater, opera, recitationer och maskerader. Sexton sådana ”Grandes Nuits” arrangerade hon vintern 1714–1715. Flera av tidens bästa tonsättare som Clérambault, Mouret, Monteclair och Bernier engagerades och skapade ett flöde av vital underhållningsmusik.

På Vadstena Gamla teater har Anna­stina Malm skapat ett divertissement ­inspirerat av dessa hertiginnans nattliga orgier för tre hundra år sedan. En räcka kantater, eller snarare fransyska blandformer av dans, recitation och sång, får i lätt parodisk form gestalta olika antika myter. Pyramus och Thisbe, Lucretia, Pygmalion, en häxrädd herde och en sömnig Mercurius drar förbi. Tempot är högt och framställningen lätt echaufferad för att använda en i sammanhanget lämplig glosa.

Och musiken är naggande god, framförd av fem drivna unga barockmusiker med cembalisten Andreas Edlund i spetsen. Musikerna deltar också ofta på scenen. De fyra tonsättarna går knappast att hålla isär, de skriver i samma stil, rivigt, flödande melodiskt och för­föriskt lekfullt.

Tre sångare är oupphörligt engagerade i en rad roller, Annastina Malm själv, ­tenoren Alexander Vesterberg och barytonen Hannes Öberg. Deras allonge­peruker och färggranna dräkter får väl representera den slösaktighet, som gjorde adelsfesterna under l’ancien ­régime beryktade. Men med så härlig musik hade man säkert kul under sina sömnlösa nätter.