Mystiskt språk om sex legitimerar vidrigheter
Paolo Roberto kan fortsätta tala i tungor om vi inte sätter ord på sexet
”Språk är inte kött”, skriver litteraturvetaren Karin Brygger i Dagens Nyheter, eftersom språket inte kan skildra kroppslig njutning och erfarenhet, menar hon. Men en bra sexskildring kan väcka andra känslor än begär – till exempel ilska, invänder Hanna Johansson i Svenska Dagbladet.
Trots att författare, poeter och journalister ägnar hela sina liv åt att tygla språket, verkar många av dem tro att det finns en inneboende mekanism i vårt språk som gör att begrepp som sex, för att inte tala om ordet kärlek, är utformade så att vi inte kan beskriva dess komplexa innebörd. Det sjuka är att vi accepterat det som en sanning. När vi i stället för att skapa nya ord letar efter omskrivningar, liknelser och metaforer kapitulerar vi inför språkets tafatthet.
Genom att upphöja sex och kärlek till något mystiskt, på gränsen till metafysiskt som inte går att sätta ord på, för vi vidare ett kristet språkbruk och ideal. Där kärleken som avtal gentemot gud aldrig får ifrågasättas eller undersökas på riktigt, för vem vet vad som skulle hända om människor plötsligt fick ett språk för att beskriva sina erfarenheter precis så som de är? Kanske hade vi gjort uppror. Mot gud, mot sexualitetens premisser eller mot kärleken.
“Språkets oförmåga att spegla kroppslig erfarenhet gäller också för trauma, som kännetecknas av ett fragmentiserande av upplevelser,” skriver Brygger. “Vittnesmålen har ofta gått förlorade.”
Det stämmer och det var därför de två små tafatta orden Me too, kunde sätta världen i brand 2017. Det visar hur språket kan spela oss ett spratt. Hur välformulerade vittnesmål brottsoffer än lyckats uttala, har de inte tagit sig igenom bruset på samma sätt som de fjuttiga orden ”jag också” gjorde. Som ett hån överglänste hashtaggen alla tidigare berättelser, trots att innebörden varit densamma.
Den som blivit utsatt för ett övergrepp och vill sätta ord på det greppar ofta efter halmstrån. Våldtäkt är ett obehagligt ord. Gråzon låter förminskande, samtycke för medicinskt. Språkets torftighet är ett resultat av en språklös heterosexualitet, där ord inte har behövts, eller efterfrågats i ett möte mellan fyra ögon. Det verkar som att kärlekens språk är stumt, inte för att det måste vara det, utan för att vi har försummat sexuella och känslomässiga erfarenheter genom att förminska och förklä dem i andra ord.
Att tillgängliggöra språket är inget som sker över en natt. Det sker i en successiv förändring som bland annat Annie Ernaux beskriver i romanen “Åren”. Den sexuella revolutionen i Frankrike och världen på 50-talet resulterade inte endast i nya kroppsliga erfarenheter, utan tillgängliggjorde också språket. Först då kunde sexskildringar i litteraturen komma närmare verkligeheten.
Viktiga och fruktansvärda skildringar av sex som Vanessa Springoras ”Samtycket” och Eva Enslers ”Förlåt” hade inte kunnat skrivas om inte språket hade gjort sig av med några av sina bojor.
Men ännu är inte språket tillgängligt för alla. Till exempel kommer den kvinna som Paolo Roberto köpte sex av under pandemin 2020, kanske aldrig tilldelas ett språk som ger henne möjligheten att berätta om sina erfarenheter i offentligheten. I stället är det mannen som är dömd för sexköp som tar bladet från munnen och försvarar sig genom att föreslå att den rumänska kvinnan som han i utbyte mot pengar hade sex med, deltog av fri vilja. Att en man, trots att han begått en vidrig handling, besitter förmågan att använda sig av alfabetets bokstäver för att förmildra omständigheterna är en skymf mot språket.
Jag tror inte, som Brygger påstår, att vi aldrig kommer att kunna berätta hur “akten verkligen kändes,” utan måste erfara den. Jag tror att vi genom att vi tillåter språket att vara flyktigt, också legitimerar oförsvarbara handlingar.
Om ingen kan beskriva hur det faktiskt känns att ha fint, fult och fruktansvärt sex, kan män som Paolo Roberto fortsätta tala i tungor.
