Du har sålt din goda smak till algoritmerna
När globala startups styr kulturen dräneras den på allt värde
”Idén om en kultiverad smak verkar död”, skriver Expressens Victor Malm. I Svenska Dagbladet brusar Andres Lokko över att jazzmusikern Asher Gamedzes stockholmsbesök fick respass från kultursidornas helgbilagor.
Låt mig korrigera: Tanken om en smak över huvud taget är härsken. Ingen bryr sig, ingen önskar den. Därför har vi sålt ut det lilla som finns kvar av vårt smakbygge, en gång hela vår identitet, till techbolagens algoritmer. Ja, Dagens Nyheter borde intressera sig mer för brittiska Love Remain. Nej, ordningen förändras inte genom att medier erbjuder bättre, alltså smalare, innehåll.
Kulturen desarmerades när vi slutade att värdera den. Fildelningen var en kriminell subkultur och hade därför ett egenvärde. Spotify däremot, de legaliserade och avväpnade den tidigare subversiva idén om demokratisk tillgång till hela världens kultur och dränerade den på äkta mening. Människan var så villig att pröjsa en laglig och låg summa att hon utan att tveka sålde ut sig till första bästa momsreggade lägstbjudande med kontor i New York.
Det enda som är värt att betala för är sådant som betalar sig
I början av mars trillade en avräkning in. Den visar att musiktjänsterna i snitt betalar drygt fem öre per streamad låt. Det går att gnälla över, men värre är att den så kallade ”konsumenten” på köpet har devalverat sitt eget kulturintag. I dag är hon lönnfet och skitsnål, dum i huvudet och avdomnad. Samma gäller de ”konstnärer” som blott ids utföra sitt artistskap om det går att leva på.
Femton år efter strömningens intåg består Sverige av 10 miljoner depraverade typer som prioriterar portmonnän. Det enda som är värt att arbeta för är sådant som lönar sig. Det enda som är värt att betala för är sådant som betalar sig.
När black metal-tomtarna i Watain erbjuder lyssnarna att investera i bandets första skivor är det en mycket tidsenlig idé. Men minns detta: Identitetsskapande och smak kommer aldrig gratis. Sådant ger mycket sällan avkastning. Det byggs istället av förlorade år, pengar, karriärer, vänner och relationer.
Aldrig förr har det producerats lika mycket bra kultur. Kultur som i konst alltså, inte som i ”Succession”. Samtidigt har vi delegerat galleristens jobb, som borde vara viktigare än någonsin, till globala startups. Ändå förfäras vi över att bakgrundsmusikern Johan Röhr lyckats bli tidernas mest framgångsrika svenska låtskrivare genom att sänka priset på sina egna bakgrundsljud, i utbyte mot att placeras på fler spellistor. Resultatet är – i ordets exakta mening – värdelös musik.
I över 15 år har vi gått omkring i ruinerna av att ha auktionerat bort vår smak. Den medskyldige stirrar sömndrucket på dig från badrumsspegeln. Det gör lösningen också.
