Massiv statlig satsning är vår enda chans
Klimatomställningen kommer aldrig att lösas av marknaden
För två år sedan, strax innan Nooshi Dadgostar valdes till ordförande för Vänsterpartiet och ville markera en ny hållning i klimatfrågan, sade hon i en intervju med tidningen Syre att ”vi behöver grön tillväxt”.
Det var början på den sedan dess stormiga relationen mellan Dadgostar och vänsterns miljöfalang, som förknippar grön tillväxt med typ Centerpartiets teknikoptimistiska nyliberalism och ofta drar mot en mer djupgrön tillväxt- och konsumtionskritik.
Jag försökte då nyansera diskussionen genom att hävda att ”grön tillväxt”-diskursen kan kritiseras från två olika perspektiv (Syre 6 november 2020). Den mest högljudda kritiken har rests från nedväxthåll, som motsätter sig teknik- och tillväxtoptimism. Men det finns också en kritik som snarare handlar om att grön tillväxt är i grunden nyliberal. Anhängarna av en ”grön ny giv” förespråkar i stället stora statliga interventioner för att se till att omställningen både tar fart och får en rättvis profil.
Debatten om ekomodernism på Aftonbladets kultursidor utspelar sig inom samma kraftfält. Så när Rasmus Landström drog en lans för ekomodernismen den 12 oktober fick han snart ett teknik- och tillväxtskeptiskt svar.
Jonas Gren och Kjell Vowles menar (20 oktober) att historien visar att ”storskaliga tekniksatsningar endast kan få bort en del av utsläppen och resursslöseriet”. Men det mest utmärkande för det enda exempel de ger – miljöpolitiken i Sverige på 1990-talet – var inte storskalighet, utan en stark tilltro till marknaden.
Detta var ju under nyliberalismens glansdagar, och det var genom ekonomiska styrmedel och marknadsmekanismer som omställningen skulle ske. Att det gick sådär är jag överens med Gren och Vowles om – men vi drar olika slutsatser om skälen därtill. För ser man längre längre tillbaka i välfärdsstatens historia hittar man exempel på verkligt storskaliga och snabba tekniska paradigmskiften som borde inspirera oss till klimatomställningen i dag. Men de utmärks alla av att staten spelade huvudrollen, inte marknaden.
Och det är väl ungefär det som både Dadgostar och Landström far efter: att en massiv, statligt koordinerad satsning på nya och förnybara tekniker har störst chans att klara klimatomställningen. Men det är inte riktigt samma sak som ”grön tillväxt” eller ”ekomodernism”.
Rasmus Landström noterar att jag inte ansluter mig till de begreppen i min bok, och här är anledningen: De bär på dubbla betydelser, både utvecklingsoptimism och nyliberalism. Så förespråkar man det förstnämnda utan det sistnämnda finns det bättre begrepp. Förslagsvis just ”grön ny giv”.
Rikard Hjorth Warlenius är humanekolog och aktuell med boken Klimatet, tillväxten och kapitalismen
