ÅSIKT

Jag väntar på storyn från killen i en närbutik i Gävle

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vilka berättelser som får plats i det offentliga samtalet och hur de framförs formar vår självbild. Men berättelserna förändras över tid.

Foto: BENGT KULÉN

Förra helgen läste jag en intervju i DN med den norska hotellkungen Petter Stordalen. Han har gett sig in i förlagsbranschen och ingen fattar riktigt varför; i likhet med mediebranschen är den skakig med stora strukturomvandlingar och osäkra vinster. Reportern kämpade för att få Stordalen att svara på varför han gör den här satsningen men de enda svar han får är att ”allt handlar om storytelling” och att ”de som skriver historierna är viktigare än någonsin”.

Jag tror inte att allt handlar om storytelling men en hel del. Det spelar roll vilka berättelser som får plats det offentliga samtalet, och hur de berättas.

Som de i ett par ledartexter som också publicerades förra veckan. Kajsa Dovstad skrev i G-P om ett besök i en invandrarägd butik i Gävle med för ett för henne främmande utbud, och Ivar Arpi i SvD om hur gatubilden i en småstad han brukar besöka har förändrats då det mest syns människor med utländskt ursprung där. De här förändringarna av Sverige, menade båda, skapar oro och rädsla hos en del svenskar. Vad vi andra, och i synnerhet de människor som anses väcka dessa känslor, ska göra åt saken framgick inte, men vi uppmanas att ta känslorna på allvar.

Att berätta om Sverige på det här sättet – göra det främmande och lite skrämmande – är ett sätt att berätta om vårt land just nu. 


Men man kan ju berätta om Sverige på ett annat sätt också. Till exempel om människorna som öppnade sina hjärtan, tog emot flyktingar och försökte visa dem en väg in i Sverige. Jag ser dem fortfarande i mina flöden – ”Någon som har ett rum att hyra ut i Sandviken?”, ”Trevlig kille söker sommarjobb, säg till om du har nåt!” – men inte lika ofta som tidigare i det offentliga samtalet. 

När vi om några år ser tillbaka på den här tiden kan man fundera på hur berättelsen kommer att låta. Om det blir om hur skribenter med ryggrad vågade larma om den omstöpning av samhället som fega politiker inte vågade ta ansvar för – och hur andra människor förrådde samma fråga. Eller om det blir om hur modiga medborgare hjälpte människor på flykt helt utan stöd från det offentliga – samtidigt som etablissemanget på ledarplats gjorde allt för att förfrämliga dem som just kommit hit. Båda varianterna är tänkbara, ”allt handlar om storytelling”.


Framtiden – och kanske Petter Stordalen – får utvisa vilka berättelser det blir. Men en som jag väntar på är den från en kille som jobbar i en närbutik i Gävle när en trött läkarstudent en kväll kliver in i hans affär.

avAnna Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Ivar Arpi

Gävle

Rasism