Vassa kängor åt herrfotbollen
I sommar är det fotbolls-VM, och det svenska landslaget tillhör topplagen (även om förbundskapten Pia Sundhage gör allt för att skruva ner förväntningarna). Det brukar inte vara fallet när det manliga landslaget spelar. Med utgångspunkten att det framgångsrika landslaget är det riktiga, har journalisten och ståupparen Moa Svan skrivit en bok lagom till avspark.
Det är en offensiv skrift, författad av ett fan som aldrig tvekar att lyfta sitt lag. Underhållande och ofta träffsäkert. Boken faller dock i två delar: intervjuer med några framträdande spelare samt en övergripande diskussion om det svenska landslaget, dess pionjärer, plats i medierna och möjliga framgångar i Kanada.
Det stora genombrottet kom med hemma-EM 2013: publiken rusade till, kvällstidningarna tryckte EM-biblar, laget gick långt i slutspelet. Själv följde jag semifinalen på en camping full av glada tyskar. Det var inget fel på genomslaget den gången.
Värre är det nu. Rytmen är en vals i baktakt, som de flesta förändringar av maktbalansen mellan könen: två steg fram, ett tillbaka. Återigen, skriver Svan, har sportreportrar knappt någon aning om var VM ska spelas. Återigen är det Zlatan som är viktigare än allt annat.
Zlatanfixeringen i svensk press är ett annat ämne, men den gränsar till samma sak som Det riktiga landslaget också uttrycker: personfixeringen, hjältesagan. Utvecklingen. Alla personporträtten handlar om en utvecklingskurva, vägen framåt och hur den såg ut. Hinder är till för att övervinnas och när Therese Sjögran, Caroline Seger, Lotta Schelin och Nilla Fischer kommer nära läsaren har det förstås ett värde.
Jag förstår att Moa Svan vill skapa stjärnkult, och att boken utan spelarporträtten hade blivit en lite trälig historia. Men varför hon inte gått all in och pratat med hela laget är för mig en gåta. Det finns fler profiler – om inte annat Kosovare Asllani, som syns på omslag men inte i text.
Dessa brister till trots har Det riktiga landslaget ett stort läsvärde. Den är bäst när polemiken mot herrfotbollen vässas. När det blir tydligt hur svårt det är att få se, läsa om och diskutera matcher med andra än spelande män. För att inte tala om de ekonomiska orättvisor som är fundamentala. De är som skrattspegelförstärkta reflektioner av den könsmaktordning som utsäger att mäns aktiviteter är norm och viktigast.
För övrigt innehåller boken förhållandevis få jämförelser mellan könen. Inte mer än nödvändigt, omöjligt vore att helt bortse från skillnader och orättvisor. Boken är ingen klagosång, trots de kängor som utdelas kors och tvärs. Mot reportrar, klubbar. Mot sådana som jag, som bara går på herrfotboll. Mitt försvar: inget.
