Giriga mediejättar

Aftonbladets Tv-chef Jan Scherman sågar förslaget att stödja Bonnier och Schibsted med skattepengar

”Kommissionen kör i diket” Medieprofessorn Pelle Snickars, f d Schibstedtoppen Gunnar Strömblad och ämbetsmannen Agneta Dreber är tre av medlemmarna i mediebranschens egen public service-kommission. Utredarnas förslag att stödja privata mediehus med offentliga medel kallar Jan Scherman för rena dikeskörningen.

Låt oss ta det från början. Och jag börjar med mig själv. Jag jobbade nästan 20 år inom public service på Ekot, Rapport, Aktuellt och SVT Norrköping. Bytte sida och fortsatte drygt 20 år på reklamfinansierade TV4.

I barndomen stirrade jag på den svartvita testbilden. Stor klocka i bild. Det tickade mot programstart kl 18.00 för att sedan bli svart i rutan 22.30. Läggdags för alla. Det rörde på sig när Kurre Hamrin gjorde mål på Västtyskland i fotbolls-VM 1958. Aningen oskarpt.

Det fanns bara en tv som blev en del av folkhemmet. Och folkbildningen.

Jag älskade tv och barnprogrammet Andy Pandy. Åren gick med Ria Wägner, Gun Hägglund, Christina Jutterström, Stina Dabrowski och Claes Elfsberg. Jag minns förresten den första nyhetsuppläsaren. Olle Björklund. Jag minns när Per Oscarsson klädde av sig i bara kalsongerna i Hylands hörna.

Men sedan hände något. På 1980-talet kom Jan Stenbeck in i bilden med TV3. Det fortsatte med TV4 och en hel tsunami nya kanaler. 

Det var som om SVT tappade fotfästet. Eller var det självförtroendet? Kanske blev de drogade av jakt på tittarsiffror?

SVT:s legendariske vd Sam Nilsson yrade om minst 50 procent av publiken. SVT introducerade dokusåpan Robinson. Förnedring mitt i public service. Kommersialiseringen accelererade med sponsrade tv-program och oförblommerad produktplacering med långa rader av Mercedes-bilar på väg till Stjärnorna på slottet. Och så expansion på nya plattformar. Mer tv som fanns i alla andra kanaler. Mer kommersiella än de reklamfinansierade. Och här reagerade många med mig. Vi som älskade kom också att hata. tv och särskilt SVT utlöser alltid starka känslor.

Så jag välkomnade att Bonnier och Schibsted i september 2015 tog varandra i handen för att dra igång en analys av läget. 

Men när de största privata mediekoncernerna tar till orda om public service syns förstås inte känslosvallet. Rapporten heter Framtidens public service – från analog institution till funktion. Ingen rubbe som klickas precis, skulle väl kvällsredaktören vid desken sagt och stekt den storyn. Men här skriver jag ändå eftersom de kyliga byråkratiska orden så uppenbart vill förföra oss till att tycka synd om Bonnier, Schibsted, Stampen och alla andra som just nu lider av tuffa tider. Alltmedan SVT, SR och även Utbildningsradion, UR, likt en fetlagd matrona badar i miljarder licenspengar. Här saknas ordet ”makt”. För det är det public service-kommissionens rapport handlar om. Mindre makt till SVT, SR och UR. Förstås. Och mer makt till dem själva. Så klart. En rejäl maktförskjutning finurligt förklädd i många byråkratiska ord.

Kommissionen är inte ute och cyklar helt. Något måste göras. Men välbehövliga förslag blandas med sådant som i maktens jakt på mer eget kapital måste betraktas som ren girighet. Dikeskörningar.

Kommissionens ledamöter har alla imponerande cv:n. Juristen Hans-Gunnar Axberger, politikern Agneta Dreber med flera under ledning av Gunnar Strömblad som varit toppchef på Schibsted.

Jag läser, vrider och vänder på de drygt 50 sidorna. Småpratar för mig själv. Ett ”bravo” här och där. Många idéer är gamla, men det här är första gången någon utanför statens återkommande utredningar tar ett samlat och seriöst grepp.

Den privata kommissionen vill strypa SVT:s alla kommersiella intäkter som sponsring och produktplacering. Öppenhet och insyn i årsredovisningar så att det går att se hur pengarna används. Kraftfull förhandsprövning av nya och större satsningar. Regler som förhindrar dessa bolag att missbruka sin dominerande ställning. Men också förstärkning av den oberoende ställning gentemot staten som SVT, SR och UR ska ha.

Ja tack.

Sedan känns det lite vingligt, om än vällovligt. Vad är egentligen public service-tv? Vad är det för slags tv-program? Kommissionärerna skriver om ett grundutbud med nyheter, faktaprogram, drama och kultur. Tv som andra gör ska inte göras av SVT om det inte tillför mervärde.

Svårt att hänga med, vad är mervärde? Varför sänds Let’s dance i kommersiella TV4 i Sverige, medan det är public service i England och sänds av BBC?

Kommissionen väjer undan. Synd.

Slopad licensavgift är ett annat förslag. Ta pengarna över statsbudgeten. Inte okomplicerat när man samtidigt vill skydda public service från påtryckningar från staten.

Men sedan kommer det, vinglandet ner i diket. Samhället föreslås bygga upp särskilda fonder där privata medieföretag kan få pengar för journalistik som ”är public service”. Både en svensk och en nordisk fond. Det finns också förslag om en tredje lokal fond där man vill lägga presstödspengar för att säkra lokal journalistik.

Bakgrunden är rapportens sifferexercis om tidningsdöd, journalister som får sparken och public servicebolagens totalt 8 miljarder i trygga licenspengar. Det står dock inget om att Schibsted Sveriges chef Raoul Grünthal skröt om rekordvinst i februari i år. Ett plus på 962 miljoner – omsättning drygt 5 miljarder.

Bonnier tjänade drygt 1 miljard och omsatte nästan 26 miljarder. MTG, som också är med i kommissionen, men inte redovisar i Sverige, landade på en vinst nära 800 miljoner och 16 miljarder i omsättning.

Vi snackar med andra ord inte om några fattiglappar som går med tiggarhåven till staten. Det är mediebolag som tjänar bra pengar och som själva borde kunna avsätta några kronor till kvalitetsjournalistik under begreppet ”public service”.

Förslag: Upprätta egna privata fonder för kvalitetsjournalistik.

Gör årliga fondavsättningar på några procentenheter av mångmiljonvinsterna!

SVT, SR och UR ska finansieras med allmänna medel, punkt. Det kan aktivt bidra till att minska kommersialiseringen av programutbudet. De kommersiella mediebolagen ska självfallet finansieras renodlat kommersiellt och inte få fondresurser för att göra det som borde ingå i deras grunduppdrag.

Det som kallas public service ska göras av många företag. Det är väl det privatutredarna kallar ”funktion” i rapportens knastertorra rubrik. Men det är i företag som SVT, SR och UR medborgarna ska garanteras att det är det enda uppdraget och det finansieras enbart av allmänna medel. Alltså en ”institution”. Framtiden handlar inte om att gå från det ena till det andra, utan se till att båda finns.

Men det kanske inte var rapportens avsikt att den skulle leda till krav på de privata aktörerna att ta ett utvidgat ansvar – inte bara fokusera på vinsten, utan också det goda innehållet.

I inledningen redovisar utredningen sina källor, men där saknas helt SVT, SR och UR. Ingen från dessa företagsledningar har träffat kommissionen trots enträgna förfrågningar. Jag får veta från en välplacerad källa att cheferna i de nämnda bolagen ansett att möten med kommissionen inte skulle leda till något.

Beteendet är alltför välbekant. Så uppträder makten när den anar att det kommer kritik och krav på förändringar man inte själv kontrollerar. Extra olustigt beteende när det gäller företag i allmänhetens tjänst.

Det bådar inte gott framåt, om man som jag önskat en intensiv, hård men konstruktiv public service-debatt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln