När kvinnor äntligen tillåts vara monster
”Sharp Objects” är det mest ursinniga på TV just nu
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2018-07-26
”Du älskar döda tjejer”. I det tredje avsnittet av HBO:s miniserie Sharp Objects fångar den berusade tonåringen Amma tv-seriens kärna. Thriller-dramat baseras på deckarförfattaren Gillian Flynns (Gone Girl) första roman. I korthet, och utan vidare spoilers, handlar berättelsen om den plågade journalisten Camille, mästerligt porträtterad av Amy Adams, som återvänder till sin hemstad för att rapportera om morden på två unga kvinnor. Hon gör det mycket motvilligt, och serien avtäcker långsamt och mycket smärtsamt varför. Ett djupare narrativ inuti ramberättelsens mer traditionella deckarhistoria.
Sharp Objects har kallats den här sommarens Big Little Lies. En inte helt ologisk men framför allt produktiv jämförelse. Det var inte många år sedan man inte trodde att svårmodiga, kvinnliga protagonister skulle sälja alls, och liknelsen var därför igång i media långt innan det första avsnittet av Sharp Objects sändes. Båda serierna handlar om kvinnor (över 40), de är baserade på populära böcker, regisserade och klippta av Jean-Marc Vallée (Dallas Buyers Club), båda drivs framåt av sina soundtrack och verkar till ytan handla om ett samhälle där alla känner alla. Där alla visar upp en fasad men hemligheter så småningom tvingas upp till ytan.
Och Sharp Objects är på många sätt lik Big Little Lies, men inverterad. Den visar snarast på en slags evolution. I Big Little Lies börjar allt med misstänksamhet. Inget har hänt i början av berättelsen, men alla verkar skyldiga. En efterhängsen paranoia följer det glättiga och tillrättalagda.
I Sharp Objects kvävs i stället det lilla samhället långsamt av att alla låtsas som ingenting och upprätthåller en falsk artighet, trots två mord (ett trevligt ”Bless your heart” betyder egentligen ”Fuck you”). Det outsagda ruttnar inifrån. Här försöker man inte bevisa sin autenticitet eller sin renhet. Här ljuger man och spelar spel som om inget annat sätt att existera finns.
Man kan säga att Sharp Objects har två huvudpersoner. Den ena är Camille. Den andra är Vallées känslomässiga bildspråk och klippning. Varje episod packar långsamt upp hennes historia genom ett intimt pendlande mellan Camilles minnen och hur de förvärrar hennes verklighet i nutid. Vi ser samma rum, men med en mycket yngre Camille, flashbacks av flickor då och nu som påminner om varandra. Vi ser smärta, blod och död. Klippningen kopplar samman tiden, suddar ut nu och då och Camille kan bara välja hur hon ska stå ut med det.
Det är också här jag finner Sharp Objects allra största, viktigaste, ja geniala behållning. Den handlar på ytan om mord på unga kvinnor, döda flickor, en trop så gammal att vi knappt orkar med den längre. Men den gör det så självmedvetet och smärtsamt att vi måste titta som om vi aldrig sett det förut.
Kvinnorna, ofarliga och därför alltid offer, är allt annat än rena och oskyldiga. Men inte på grund av att de är onda, utan för att de blir ytterligare en projektionsyta. Det är fortfarande oerhört otäckt att kvinnor kan vara kapabla att skada, både sig själva och andra. Det är otäckt att tänka att skrapar vi på den harmlösa ytan kanske ett mörker sipprar ut som sväljer oss allihop. Tanken att kvinnor kan vara monster, just för att de inte tillåts vara det, är det ursinnigaste du kan se på TV just nu.
Lisa Ehlin, mode- och medievetare
