Business as usual
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-03-01 | Publicerad 2016-02-29
Wojtek Kalinowski om Polens politiska historia: Lag och rättvisa är inte mer odemokratiska än sina föregångare
Ett löjets skimmer lägger sig allt djupare över den massmediala oron för Polen och polsk demokrati sedan parlamentsvalen hösten 2015, som tog det socialkonservativa partiet Lag och rättvisa till makten.
Visst är den polska demokratin ung och på många sätt bristfällig, men bristerna är så att säga ”klassiska” och återkommer regelbundet i hela dess korta historia: godtycklig förvaltning, svag tillit till offentliga institutioner och rättsväsendet, svagt civilsamhälle, nepotism och maktmissbruk.
Den förre presidenten Aleksander Kwasniewski – ingen vän till den nuvarande regeringen precis – har kanske bäst sammanfattat synen i ett privatsamtal som läckte ut i pressen i början på 2015. De tre mest korrupta och mest demoraliserade institutionerna i Polen var i hans ögon åklagarmyndigheten, säkerhetspolisen och tv-redaktionerna.
När han yttrade de orden hade liberala Platforma Obywatelska regerat i snart åtta år.
Detta är den första enkla sanningen som har svårt att komma fram i debatten. Det finns ingenting speciellt odemokratiskt med det socialkonservativa Lag och rättvisa. Partiets syn på demokrati speglar den polska politiska kulturen som sådan – den är långtifrån perfekt men varken bättre eller sämre än deras föregångare.
Visst väcker den nya medielagen skarp kritik, men hittills har varje ny regering i Polen sökt få kontroll över public service. Det ramaskri som utbröt hösten 2015 står i brydsam kontrast till den tystnad som rådde i svenska och andra medier när journalister avskedades 2010 och åren därpå.
Under liberalernas tid vid makten (2007–2015) fördrevs pluralismen så gott som helt från statliga tv- och radiokanaler utan att väcka det minsta uppseende utomlands. Det som händer just nu är snarast att en viss pluralism återställs. Men visst är ”vinnaren tar allt”-mentaliteten utbredd inom alla politiska partier i Polen, och visst måste vi se upp med vad Lag och rättvisa företar sig i framtiden.
Samma sak gäller den vitt påtalade striden om författningsdomstolen.
Konflikten började redan sommaren 2015 när liberalerna ännu satt vid makten och i all hast antog en lag som skulle välja fem nya ledamöter på förhand till platser som skulle bli vakanta först senare. I vissa fall efter de kommande valen. Hade den lagen trätt i kraft skulle 14 av författningsdomstolens 15 ledamöter ha tillsatts av ett enda parti, stick i stäv med hela idén om en pluralistisk författningsdomstol. När Lag och rättvisa sedan svarade i samma tvivelaktiga stil fick konflikten plötsligt internationell uppmärksamhet.
Att slå ifrån sig eller ignorera dessa lätt verifierbara fakta ger inget toppbetyg i demokratiska kunskaper. Och att nyhetsförmedlingen utåt har kunnat bli så skev beror sannolikt på att valets förlorare har tillgång till utländska medier och i stort sett monopol på rätten att definiera problemet.
Den andra enkla sanningen handlar om varför Lag och rättvisa egentligen vunnit de senaste valen, trots ett kompakt och bitvis aggressivt motstånd från dominerande medier.
Den omfattande korruptionen och affärerna under liberalernas sista år vid makten är sekundära i sammanhanget. Mer fundamental har varit den postmoderna inställningen till politiken som sådan: bristen på framtidsperspektiv, avsaknaden av en vision för social och ekonomisk utveckling och en cynisk laissez faire-attityd. I den meningen står Polen kanske inför en brytpunkt.
Alltsedan den liberala ”chockterapin” på 1990-talet har Polen och andra östeuropeiska länder stegvis inlemmats i den västeuropeiska ekonomin, inom ramen för en strikt arbetsdelning. De lågkvalificerade jobben har massivt flyttat österut medan forskning och utveckling, innovation och kompetens blivit kvar i Tyskland, Frankrike och andra kärnländer.
Ute i periferin blev utländska investeringar den huvudsakliga ekonomiska drivkraften. Den inhemska politiken begränsades i stort sett till privatiseringar, låga löner, låga företagsskatter samt flexibla arbetsformer. Chockterapin tog inledningsvis död på det mesta av den polska tillverkningsindustrin och återuppbyggnaden leddes och finansierades mest av utländska investerare. I vissa fall (livsmedelskedjor, banker) har hela sektorer hamnat i utländsk ägo.
Ekonomer och historiker får strida om detta var oundvikligt eller ej; den polska ekonomin var ruinerad efter kommunismen och den liberala modellen gav också en mängd positiva resultat. Men dess potential verkar uttömd: inget vittnar bättre om den sociala krisen än den massiva utvandringen av unga polacker till Storbritannien och andra länder.
Problemet ligger alltså i hur nästa steg ska se ut.
Vågen av utländska investeringar har omdanat Polen men samtidigt skapat en stark beroenderelation mellan ett dominant ”kärneuropa” och en svag periferi. Beroendet har tagit en mycket konkret form i ägarförhållandena, och på 2000-talet kom utdelningarnas tid. 2003–2013 tjänade utländska företag cirka 115 miljarder euro i Polen, men hela 75 miljarder har transfererats till moderbolagen i väst i stället för att återinvesteras i Polen.
Denna dränering av resurser är ett av hindren – det finns fler – för att utveckla en mer forskningsbaserad och kunskapsintensiv ekonomi, som kräver tunga och ofta riskfyllda investeringar.
Även svensk ekonomi har naturligtvis en mängd utländska ägare, men här balanseras ut- och inflöden, ty svenskt kapital äger i sin tur en rad tillgångar världen runt. I nuläget finns knappt något ”polskt kapital” att tala om, än mindre polska kapitalinkomster utomlands.
Vad som behövs är alltså en medveten och långsiktig strategi för att påskynda den inhemska kapitalbildningen, komma ut ur den ensidiga entreprenadrollen, klättra högre upp i förädlingskedjan. Detta kan inte hända över en natt – Östeuropas ekonomiska eftersläpning började ju inte i och med kommunismen, den har flera århundraden på nacken. Men den polska liberalismen har visat sig för dogmatisk för att ens definiera problemet, för provinsiell och efterapande i sin naiva tro på att det räcker att avreglera och låta marknadskrafterna styra utvecklingen.
Handlingsförlamningen har också andra grunder än rent ideologiska.
Den aktuella utvecklingsmodellen har skapat en begränsad men nöjd ”medel-” eller snarare överklass. Banker och stora firmor må vara utländskt ägda, cheferna är för det mesta polska. De har inget inflytande över de strategiska besluten, men de erbjuds en levnadsstandard som börjar likna deras västeuropeiska kollegors. Drömmen om att ”komma ikapp” börjar således bli verklighet – för dem, och till priset av mycket höga lönegap med resten av befolkningen.
Det är alltså ingen tillfällighet att polska löner överlag stiger långsammare än BNP. Hela modellen bygger på att man konkurrerar med lönekostnader och inte med innovation.
Lag och rättvisa har vunnit genom att länka kritiken av växande sociala klyftor med idén om en aktiv ekonomisk politik, där staten bör spela en impulsgivande roll. Det är något av en ödets ironi att ett parti klassat till höger så tydligt ska betona sambandet mellan social jämlikhet och ekonomisk utveckling. Och visst känns det konstigt att den stora polska fackföreningen Solidarnosc så envist ska stödja just detta kulturkonservativa parti.
Men en riktig vänster har aldrig kunnat formas i det nya Polen. Den nu döende postkommunistiska vänstern var ekonomiskt sett den mest liberala, och har gjort vad den kunnat för att dölja samhällsklyftorna bakom kulturkampen kring den katolska kyrkan och liknande frågor.
Framtiden får visa varthän dessa ambitioner leder.
De första besluten – ny skatt på livsmedelkedjor, ny skatt på banker och finansinstitut – utmanar direkt starka lobbygrupper, vilket förklarar åtminstone en del av hysterin i den aktuella nyhetsförmedlingen. Att minska obalansen mellan centrum och periferin ligger i hela Europas intresse på sikt, men det stöter med nödvändighet många ekonomiska intressen på vägen.
Wojtek Kalinowski
Sociolog och historiker, bor och verkar i Paris
