Så skapar man en maffiastat

Åke Pettersson om Viktor Orbán som räknar med ännu en storseger i ett Ungern där korruptionen och klyftorna djupnar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2018-04-09 | Publicerad 2018-04-08

helskärm

Ungern – En nations ansikte (”Ungarn – Das Antlitz einer Nation”), det är titeln på en 900 sidor tjock bok jag fick av en ungersk hyrestant 1968. Detta under sommarjobb åt ett svenskt företag i staden Baja 20 mil söder om Budapest. Det var under kommunisttiden och i boken – tryckt redan 1940 – skriver 70 av landets ”lärda” om vad Ungern var, är och ska bli, som det utlovas i förordet.

– Den här boken måste du absolut läsa! Här står allt om hur vi ungrare ockuperats av olika makter, hur illa vi behandlats genom århundradena. Men en dag ska vi få revansch, sa min hyresvärdinna, som gömt boken i sin garderob. Och jag fick inte tala om för någon att jag fått den av henne.

Nu, snart 40 år senare, står boken fortfarande i min bokhylla. Innanför de grå pärmarna visar en karta att Ungerns yta 1938 var dubbelt så stor som i dag. Andra genomskinliga kartor man kan lägga ovanpå varandra visar att Ungern var ännu mycket större tidigare, men fick bara behålla 32 procent av sin yta efter Trianon-fördraget 1920. Mest hamnade i Rumänien, en del i nuvarande Slovakien, något i Jugoslavien och liten bit i Österrike. Nära fyra miljoner ungrare bodde plötsligt utanför Ungerns gränser.

Det var resultatet av förlusten i första världskriget och något Ungerns ledare Viktor Orbán i dag skickligt utnyttjat på olika sätt. Inte minst genom att ge ungrarna i dessa grannländer pass och rösträtt – och att ständigt påminna om att Ungern ska tillbaka till den enligt Orbán så stolta tiden. Eller i varje fall till den tid då omstridde riksföreståndaren MiklósHorty ledde landet mellan världskrigen. (Horty som tittade åt ett annat håll under nazisternas massmord på ungerska judar.)

Min hyresdam i Baja hade sträckt på sig av stolthet och jublat om hon levt i dag. Och jublar gör faktiskt en förbluffande stor del av befolkningen i Victor Orbáns Ungern. I dag är det dags för parlamentsval och Orbáns parti räknar med en tredje stor seger i rad, inte minst tack vare smarta ändringar i valsystemet.

Men alla i Ungern jublar inte.

Klasskillnaderna har ökat kraftigt. Landet är starkt polariserat, Orbán, hans släkt, kompisar och stödtrupper har blivit ofattbart rika, medan andra invånare är fattiga. I delar av Budapest är de nyrikas levnadsstandard minst lika hög som i Skandinavien. I samhällena i nordöstra Ungern når den knappt upp till nivån i centrala Afrika. Ungefär fyra av Ungerns tio miljoner invånare beräknas leva i utpräglad fattigdom.

Det finns många skäl till att Orbán blivit Europas kanske starkaste politiker. Det kan man läsa om i journalisten och författaren Paul Lendvais nya bok Orbán – Europe’s New Strongman (Hurst & Company).

helskärm

Paul Lendvai är född i Ungern, men flyttade efter upproret 1956 till Österrike och har skrivit många böcker om Ungern och Östeuropa, medverkat i Financial Times och arbetat med radio. Bakom 88-årige Lendvais bok om Victor Orbán ligger noggrann research och mängder av intervjuer.

Boken är en spännande historielektion om Ungerns utveckling de senaste 30 åren. Fram träder samtidigt en osminkad bild av den mest lyckosamme, men samtidigt kanske farligaste politikern i Ungerns historia.

Viktor Orbán var från början en liberal antikommunistisk rebell, som omvandlats till en populistisk, nationalkonservativ, auktoritär ledare med idoler som Putin och Trump. Han inspireras i dag av länder som Kina och Turkiet, förutom av tidigare arvfienden Ryssland.

Det senare var förvisso svårt att förutspå när Victor Orbán gjorde sitt första berömda politiska framträdande. Detta några månader före murens fall 1989, närmare bestämt vid Hjältarnas torg i Budapest, där den då skäggige juridik-studenten Viktor Orbán höll ett djärvt, kort tal, som avslutades med ett krav på att de ryska trupperna skulle lämna Ungern.

Talet kom precis i rätt tid, skriver Paul Lendvai.

Det var där och då Orbáns framgångsrika karriär grundlades.

Fast redan tidigare hade Orbáns väg från botten till toppen kunnat anas. Han kommer från fattiga förhållanden i byn Felcsút några mil väster om Budapest. Pappan och unge Victor var med i kommunistpartiet, men pratade sällan om -politik. Det handlade mest om fotboll för Victors del, både som spelare och åskådare. Och mycket i Orbáns värld rör sig om fotboll än i dag. Han har satsat mer resurser på nya fotbollsarenor än på -skola och sjukvård, enligt Lendvai.

Politisk strid är som hård attackfotboll, anser Orbán. Hård träning, skicklig -taktik och utnyttjande av motståndarens svagheter krävs för vinst. Eller som någon beskriver det: ”Orbán ville alltid vara domare, linjeman, center och målvakt – allt på samma gång”. Hans favoritfilm är för övrigt Once upon a Time in the West – en spagettiwestern av Sergio Leone han sett minst femton gånger, där Charles Bronson är hjälten som på slutet skipar rättvisa.

Politik är för Orbán just en blandning av Vilda Västern och en fotbollsmatch, skriver Paul Lendvai. Orbán är oöverträffad som talare, intelligent och kan vara charmig, samtidigt som han är dominerande och intolerant. Andra beskriver honom som en narcissistisk opportunist, som vill bestämma allt själv, en man helt utan skrupler som gör allt för att nå makt och pengar.

Det var genom det politiska arbetet i studentföreningen på den juridiska -institutionen i Budapest som Orbán och hans lång-håriga, jeansklädda kompisar svetsades samman. Ingen i nätverket kom från den intellektuella eliten i Budapest, som de avskydde redan då. De kom från landsbygden.

Partiet Fidesz (Unga demokraters allians) grundades 1988. De första två valen gick dåligt för liberalerna. Men 1998 blev den då 35-årige Orbán Europas yngsta regeringschef. Då hade Fidesz ändrat sin politik helt, vilket snabbt märktes både i retorik och i klädsel. Orbán och hans kamrater var nu klädda i kostym, kortklippta och pratade väl om nationen, familjen och kyrkan. Den övertygade ateisten Orbán hade blivit religiös.

Under hans första fyra år vid makten 1998-2002 koncentrerades besluten till premiärministerns kansli. Den unge premiärministern och hans familj förekom ständigt i tidningar, radio och tv. Han höll tal i radio varje vecka, i tv en gång i månaden. Och bilderna från hans fotbollsmatcher i Felcsút kablades ut varje helg. Redan denna period besatte Orbáns studentkompisar många nyckelpositioner i samhället. Ändå förlorade Fidesz valet 2002.

Då gällde det att slå tillbaka med kraft. Och det gjorde Orbán med besked åtta år senare. God hjälp fick han av vänster-regeringarna som kletades ner av korruptionsanklagelser och ekonomisk inkompetens. Stor hjälp hade Orbán också av sin gamle skolkompis, Lajos Simicska, som byggt upp ett medieimperium.

Många i Ungern tyckte dessutom att de haft det bättre under kommunistiska Kadar-tiden, då levnadsstandarden ökade. Det kunde inte gå på annat sätt än det gjorde 2010, Fidesz nådde över två tredjedels majoritet i parlamentet. Applåderna var starka från EU-parlamentariker som Gunnar Hökmark och EU-kommissionens då mäktige Barosso.

Vad som hänt sedan vet vi mer om.

Hur Orbán krossade public service-radion och tv:n, lyfte ut hundratals oberoende journalister och ersatte dem med lojala figurer. En ny medielag och medie-myndighet inrättades bestående av Fidesz-folk. Grundlagen skrevs om flera gånger, centralbanken miste sin självständighet, författningsdomstolen kontrolleras av Fidesz. Och inte att förglömma – Orbáns ständiga, ibland nästan antisemitiska, kampanjer mot den amerikanske miljardären George Soros med ungerskt förflutet. Det har gått många år sedan Orbán studerade i Oxford på ett Soros-stipendium …

Vi vet också hur oberoende vänster-liberala tidningen Népszabadság såldes och lades ned över en natt, bara dagarna efter att tidningen skrivit om korruptionsanklagelserna mot ett par av Orbáns närmast förbundna.

Mest bekant är väl att Orbán var först i EU med en väldigt hård flyktingpolitik. Och när det gäller EU är paradoxen att Orbán i stort sett dagligen talar illa om ”eliten i Bryssel”, samtidigt som han gärna tar emot och är beroende av EU:s ekonomiska bidrag.

Ett kapitel i Lendvais bok har rubriken: ”Ungerns ”Führer” och handlar om den omfattande korruptionen. Enligt en -intervjuad ekonomiprofessor är Orbáns så kallade illiberala politik inte konservativ eller högerinriktad. Den är mer en blandning av den gamla kommunistiska och Horty-regimens politik – styrd av en halvfeodal regim, där koncentrationen av markegendom/ägande sker på ett sätt som är helt utan motstycke i det moderna Europa. Andra statsvetare kallar Ungern ”maffiastat” och ”halvdiktatur”.

Och kanske har väljarna börjat tröttna på den omfattande korruptionen? Ett oväntat bakslag för Fidesz inträffade bara för några veckor sedan i staden Hódmedzövásárhely i södra Ungern. Där lyckades oppositionen ena sig och vann ett borgmästarval i det som betraktades som ett säkert Fidesz-fäste.

Men Viktor Orbán leder alla opinionsundersökningar stort inför valet. Frågan är kanske främst om han lyckas nå två tredjedels majoritet även i dag.

Åke Pettersson