Dokumentären som slår dikten
”Searching for Sugar man” kröner Guldbaggenomineringar med chans till Oscar
Den största överraskningen när nomineringarna till årets Guldbaggar presenterades förra veckan var att Searching for Sugar man utöver fem andra nomineringar även tävlade i kategorin bästa manus. Namnkunniga svenska manusförfattare såg ut som fågelholkar på Twitter. Hur kan en dokumentärfilm konkurrera med skriven filmdramatik?
Kanske går det att betrakta nomineringen som ett officiellt utslag i den efterhängsna genredebatt som följt filmens segertåg över världen. Malik Bendjellouls ovanliga framgångssaga om den ovetande trubadurhjälten Sixto Rodriguez har anklagats för att vara just en vacker saga som vilseleder tittaren genom att utelämna avgörande detaljer i historien.
Får man verkligen göra så och samtidigt stämpla det hela som “dokumentär”, med allt vad det innebär av sanningsanspråk? Nu fastslår åtminstone Guldbaggejuryn att också dokumentärfilmer är dramatiska konstruktioner. Det är en uppfordrande insikt i en tid när gränsen mellan så kallade baserat på verkliga händelser-dramer å ena sidan och dramatiserade dokumentärer å andra sidan bara tycks bli suddigare. Men även om det är en gammal läxa tål den att upprepas.
I går kröntes filmens egen framgångssaga med en välförtjänt Oscarsnominering för bästa dokumentär. Tji fick sanningsdyrkarna. Searching for Sugar man berättar kanske mer än något annat om vår vurm för verklighetsberättelser som överträffar dikten, även om vi egentligen inser att de är mallade som vilken Hollywood-film som helst.
