SVT:s ängsliga tro på tyckare
Anna Andersson om en märklig brist på självförtroende
MEDIER. ”De gillar att röra om i grytan.” Det är första meningen i den artikel på svt.se som presenterar fyra debattörer som regelbundet ska videoblogga under SVT Opinions flagg. För den som hänger på sociala medier är det fyra bekanta namn: Marcus Birro, Rebecca Weidmo Uvell, Daniel Suhonen och Araia Ghirmai Sebhatu. Det är ”spännande personer med tydliga ståndpunkter”, som SVT Opinions projektledare Katarina Sahlin säger i en kommentar.
Även om man länge kan diskutera varför just dessa fyra valts ut för att regelbundet föra ut sina åsikter i public service så är ändå principen viktigare. Varför ska public service över huvudtaget erbjuda någon en sådan plattform?
Alla medier är hårt pressade just nu. Förutom tuffa ekonomiska omställningar – läs neddragningar – är vi utsatta för systematiska attacker på vår trovärdighet, från extremistiska rörelser som på riktigt vill stöpa om vår liberala demokrati där fria medier är ett fundament. Det är ett pågående slag som kan sluta hur som helst – i USA slutade det med att Steve Bannon, som drivit hatsajten Breitbart, tog plats i Vita huset som presidentens närmaste rådgivare.
I detta klimat är public service-medierna viktigare än någonsin. Med licenspengar i stället för osäkra annons- och försäljningsintäkter borde public services nyhetsredaktioner kunna styra bort från de mest bubblande grytorna och fokusera på sitt huvuduppdrag: att ge oss sakliga nyheter.
Lägg gärna på en kommentar från en kunnig person (även om det oftare än de tycks tro räcker med en kunnig reporter) och ha för all del en debatt mellan personer som tycker olika i politiska frågor – men varför låta ”starka profiler” tycka för tyckandets skull? Lämna det till kommersiella medier.
Enligt en undersökning från Ipsos för ett knappt år sen hade 75 procent av svenskarna ganska eller mycket stort förtroende för SVT. Det är denna skatt som mörka krafter försöker urholka, genom ständiga, malande påhopp om osaklighet, obalans och ”censur”.
Det är svårt att se beslutet om fasta tyckare som något annat än att ängsligt gå belackarna till mötes – ”kolla här, vi släpper visst fram åsikter, alla möjliga åsikter!”. Varför så dåligt självförtroende, SVT? 75 procent – sträck på er!
Det här handlar inte om vilka dessa tyckare är, utan om principen. Men urvalet visar ändå tydligt på SVT Opinions avsikter, nämligen kokande grytor i sociala medier. Marcus Birro uppger att han vill ta upp ”polariserade frågor, som den mediala demokratiutvecklingen, aborter och islam”. Araia Ghirmai Sebhatu säger att ”svarta svenskar behöver en fristad, ett rum där vi kan samtala ostört om våra frågor”. Här har SVT Opinion alltså valt sina ingångar på några av det offentliga samtalets svåraste och sårigaste frågor.
Är det verkligen SVT:s uppdrag att röra om i grytor?
