Domen över Peter Handke

Madame Nielsen: Nobelpristagarens böcker om Serbien är så mycket bättre än hans romaner

Den danska författaren Madame Nielsen, tidigare känd som Claus Beck-Nielsen

Den danska författaren och performancekonstnären Madame Nielsen har läst nobelpristagarens samtliga Serbien-texter och drar slutsatsen att de inte utgör den slutgiltiga diskvalificeringen av författaren och privatpersonen Peter Handke.

Tvärtom är de huvudverket.

"På dragvägen mötte vi & var tvungna att passera en lång rad dårar. Den förste var en väldigt lång, ung man, bara märklig nog för att man måste titta två gånger, men inte heller mer än så; den andre lufsade fram & tittade åt sidan; & sedan gick det upp för en att var och en i den långa raden var en eländig, oduglig, lufsande idiotisk varelse, utan panna, eller utan haka, & ett dåraktigt leende, eller ett vilt, misstroget stirrande. Det var fullständigt fasansfullt. De borde verkligen dödas / avrättas."



Under vintern 2016 bodde jag en månad på ett slott från 1500-talet på det skotska höglandet, utan telefon- och internetuppkoppling, och under stora delar av tiden dessutom utan värme. Varenda iskall kväll låg jag i min säng och läste ur högen med böcker som jag hade hittat i slottsbiblioteket, bland annat ett band av Virginia Woolfs dagböcker. Den 19 feb. 2016 läser jag vad hon hade skrivit i sin dagbok nästan exakt hundra år tidigare, den 9 jan. 1915, om sitt möte med en lång rad "dårar", alltså dem som man i min barndom kallade "sinnessjuka" och som numera kallas "intellektuellt funktionsnedsatta", att se dem var perfectly horroble, "fullständigt fasansfullt" eller "avskyvärt". Och: They should certainly be killed, "de borde verkligen dödas" eller "avlivas".  

Det var en chock. Som jag skrev i min dagbok: "Det är fullständigt fasansfullt". Virginia Woolf, den av hela världen kanoniserade, stora, engelska författare och för många också feministen. I det citatet framstår hon snarare som nazist, en förespråkare för arvs- och rashygien och förintandet av de från normen avvikande.

Skrev hon verkligen så? tänkte jag. Det har jag aldrig sett omtalat någonstans, är du säker på att det inte är "fake news"? Ja. Det står i de "auktoriserade" dagböckerna. Titta efter själv!

Detta förändrade fullständigt min syn på Virginia Woolf och allt hon har skrivit. Gjorde det? Ja och nej. Det tvingade mig att tänka på ett nytt sätt på ALLT hon har skrivit, även Mot fyren och Mrs. Dalloway, mina Woolf-biblar. Det innebar inte att jag slutade läsa Virginia Woolf. Tvärtom – jag måste läsa om henne.

Men viktigast av allt var att detta accentuerade att alla författare skriver i en bestämd tid, vilken har sitt eget särskilda språk med vissa helt särskilda och även fasansfulla möjligheter och motsvarande begränsningar, och som är oskiljbar från ett särskilt tankesätt, en särskild ideologi och tidsanda. 1915 var rashygien och arvslära något progressivt. 1915 var det inte perverst, snarare tidstypiskt att tänka och skriva att människor som nu kallas intellektuellt funktionsnedsatta skulle avlivas. Men gör det Woolf till ett oskyldigt barn av sin tid? Nej! Även 1915 hade hon möjligheten och var förpliktigad att skriva mot tidsandan, 1915 var det faktiskt många som var kritiska mot rashygienen och inte ansåg att "dårar", "sinnessjuka" eller "intellektuellt funktionsnedsatta" skulle avrättas eller var fasansfulla att betrakta. Woolf skulle mycket väl ha kunnat tänka och skriva annorlunda.

Men återigen: jag slutade inte läsa Virginia Woolf, tvärtom, jag kommer läsa henne til the day I die, men med en annan uppmärksamhet.


Och nu: Peter Handke? Förtjänar han nobelpriset? En ”fascist” som har umgåtts med krigsförbrytaren Radovan Karadžić (och utbytt ”verk” med honom!) och hållit tal vid Miloševićs begravning? Eller ännu viktigare: Kan man fortfarande läsa Handke trots det han har gjort, sagt och skrivit? Och vad har han egentligen skrivit?

Som en bekant, som inte som jag har läst närmast allt för mycket av Handke, skrev när debatten rasade: ”Finns det egentligen ett enda otvetydigt citat där man med säkerhet kan säga, ha! där har vi det, han är fascist, folkmordsförnekare, krigsförbrytare etc.? För hittills har jag inte, bland alla dessa hätska inlägg, sett ett enda citat av något slag.”

Låt oss se efter!

Handkes texter om Serbien och Ex-Jugoslavien består allt som allt av åtta böcker skrivna under två decennier, från 1991 till 2011, och eftersom dessa, exemplariskt förutseende av Handkes förlag Suhrkamp, finns samlade i ett band, i det så kallade "Peter Handke Biblioteket" från 2018, så är det som upplagt för att läsa dem alla som en enda framåtrörelse, en utvecklingshistoria om Peter Handkes relation till Serbien och Ex-Jugoslavien.

Redan på första sidan i den första av de åtta böckerna En drömmares avsked från det nionde landet sträcker Handke fram en huvudnyckel till hela ”historie”": För att Handke ska kunna förstå anledningen eller grunden till något – ett krig, en intervention, bildandet av nya stater osv. – måste han först se den: ”Substantivet ’grund’ kan, i alla fall för mig, bara finnas tillsammans med verbet ’se’”. Och lite längre ned på sidan: ”Landet Slovenien (...) betraktar jag som en av de få saker som för mig hör ihop med adverbet ’mitt’; inte min egendom, utan som del av mitt liv.”

Han ser splittring av grupper och familjer och får höra om brutala skjutningar, och han ser ingen anledning, ingen grund till ett självständigt Slovenien.

Peter Handke växte upp i Österrike, på gränsen till Slovenien, landsbygden var ”österrikisk-slovensk”, de två språken var levande förbundna och ingifta i varandra, och eftersom Handke är född 1942 var Slovenien, under hela hans medvetna liv, fram till 1991, en del av Jugoslavien. Och det var rimligt att det förhåll sig så, det fick Handke erfara under sina tidiga ungdomsår, på resor in i Jugoslavien: Liksom i hans egen hemby var olika folkslag, språk och religioner också i Jugoslavien införlivade i varandra, och det ända in i de enskilda familjerna, inte bara fredligt utan lyckligt och föredömligt: ”Jugoslavien var för mig det verkligaste landet i Europa.”


Därför begriper inte Handke anledningen till den plötsliga nationalismen i de enskilda delstaterna i slutet av åttiotalet och de därpå följande inbördeskrigen samt Sloveniens självständighetsförklaring 1991. Han måste se anledningen, så 1990 och -91 reser han flera gånger till sitt Slovenien och träffar gamla vänner som nu plötsligen inte längre samtalar, utan istället rabblar ur sig nationalistiska monologer, han ser splittring av grupper och familjer och får höra om brutala skjutningar, och han ser ingen anledning, ingen grund till ett självständigt Slovenien.

Innan Peter Handke blev författare läste han fyra år juridik vid universitetet i Graz och hade sedan tidig barndom intresserat sig för kriminalromaner, rättsprocesser och frågan om skuld och oskuld, dom och straff

Under de följande fyra åren härjar inbördeskrig i det som nu slutligen tycks vara Ex-Jugoslavien, och världssamfundet (läs ”Västvärlden”) riktar nu blicken mot regionen, men sugs snart in och blir en part i krigen. Under dessa fyra år uppstår – särskilt i de internationella medierna – konsensus om att serberna är ”aggressorerna”.

För Handke var Serbien ”det minst kända av alla de jugoslaviska länderna.” Därför, men ”först och främst på grund av krigen”, hade hans längtan att resa till ”de så kallade ’aggressorernas’ land” växt, inte minst för att ”nästan alla foton och berättelser under de senaste fyra åren kom ju från ena sidan av fronterna, och när de emellanåt kom från andra sidan” så föreföll de vara ”speglingar i våra egna synceller och hur som helst ingen ögonvittnesskildring. Jag fick en längtan att ta mig in bakom spegeln, att resa in i det för varje artikel, varje kommentar, varje analys mer och mer obekanta (...) landet Serbien.”

Och så gör han det. Under hösten 1995 reser han och två serbiska vänner till Beograd, varifrån de ger sig ut i landet på två små expeditioner. På dessa erfarenheter grundar sig den andra boken, ögonvittnesskildringen med underrubriken Rättvisa åt Serbien. Och här är det på sin plats att uppmärksamma en annan och i debatten förvånansvärt förbisedd huvudnyckel till historien om Handke och Serbien: Innan Peter Handke blev författare läste han fyra år juridik vid universitetet i Graz och hade sedan tidig barndom intresserat sig för kriminalromaner, rättsprocesser och frågan om skuld och oskuld, dom och straff osv.

I initialskedet ställer sig Handke alltså inte på serbernas sida i krigen mot de övriga Ex-jugoslaviska länderna

Titeln Rättvisa åt Serbien ska alltså inte förstås som ett partsinlägg, utan juridiskt, som ett rättsligt imperativ: Innan en "aggressor" kan utpekas och en dom fastställas måste alla parter höras på lika villkor. Och eftersom de internationella medierna, enligt Handke, ensidigt hade lyssnat på och berättat om den ena parten – bosnierna, slovenerna, makedonierna, kroaterna ... – men i stort sett inte alls på den andra parten, serberna, så ville Handke nu göra det på egen hand.

I initialskedet ställer sig Handke alltså inte på serbernas sida i krigen mot de övriga Ex-jugoslaviska länderna, utan på rättvisans, mot den internationella offentligheten och framförallt mot medierna: Det inledande kapitlet är en lång anklagelseskrift mot de internationella medierna (stundtals tämligen skränig, det är uppenbart att boken till att börja med var två långa tidningsartiklar i Süddeutsche Zeitung och därmed själva skriver in sig i den mediala offentlighet som Handke kritiserar).


Men sedan följer ögonvittnesskildringen, och här framträder Handkes exemplariska och särpräglade och särpräglat prisvärdiga kvaliteter som ögonvittne och författare. Även som ögonvittne är hans poetik en uppgörelse med den rådande journalistiken: Han vill inte bara befinna sig i och berätta utifrån centrum och storstäderna, utan "framför allt i småstäderna och på landsbygden, och om möjligt också långt från all bebyggelse." Inte bara människorna vill han lyssna på, även på landet självt, landskapet och väderleken, djur, växter och den allra minsta saken, ja, just den, och motsatt journalistiken inte det viktiga, väsentliga och vidkommande, utan ”Nebensachen”, ja, det ovidkommande, allt det opåfallande och ”sammanlänkande, det omfattande”.

Det händer inte mycket i hans skildring, han befinner sig i ett krigshärjat landskap, men inte vid fronten, och ändå är fronten överallt, i den allra minsta lilla sak. De tillbringar några dygn i Beograd, Handke går några promenader, ser sig omkring. En dag åker de ut och hälsar på den ene serbens föräldrar på deras gård en bit utanför Beograd, en annan dag åker de till ett kloster i de södra bergsregionerna. Och slutligen beger de sig ut på en längre resa genom bergen till byn Bajina Bašta, som nu plötsligen ligger på gränsen till Bosnien-Hercegovina. De hälsar på hos den ene serbens ex-fru och dotter och blir insnöade i flera dygn på Hotel Drina. Bara en enda gång går Handke ut på egen hand, en morgon, längs gränsfloden Drina, och tittar över på andra sidan, in i det som nu är ett annat land där allt verkar övergivet, bombade hus, ruiner, varken djur eller människor.

Därför skriver han det som under den senaste tiden mest frekvent har använts som bevis på hans faktaresistens och Historierelativism: ”det förmodade folkmordet i Srebrenica.”


Vad ser han i övrigt? Småsaker, det allra minsta, som sammanlänkar och omfattar. Han sätter sig på huk på flodstranden, och ”motströms, kanske trettio kilometer norrut, skulle Srebrenica-området börja. En barnsandal guppade framför mina fötter. ’Du kommer väl inte ställa dig frågande till massakern i Srebrenica också?’” frågar hans fru honom när han kommer hem till Paris. ”’Nej’, sade jag, ’men jag frågar mig gärna hur en sådan massaker kan förklaras när den, som det sägs, har begåtts mitt framför ögonen på världsoffentligheten (...) och detta till och med, heter det, som en systematisk och länge planerad avrättning.’ Varför ett sådant tusenfaldigt slaktande? Vilken är bevekelsegrunden?”

Och varför, frågar han den internationella mediala offentligheten, ”istället för en orsaks-utredning återigen inget annat än denna nakna, upptrissande, marknadsmässiga fakta- och skenfakta-rea?” Även i fråga om det som väl är den mest kända händelsen under krigen i Ex-Jugoslavien pläderar Handke alltså för rättfärdighet och klarläggande av orsaker och bevekelsegrunder, och först därefter: dom. Därför skriver han det som under den senaste tiden mest frekvent har använts som bevis på hans faktaresistens och Historierelativism: ”det förmodade folkmordet i Srebrenica.” Förmodade?! tänkte även jag när jag med vämjelse läste det första gången, hela världen vet ju ... Nej, svarade Handke redan 1996: ”det förmodade (det då, för ögonblicket, i mitten av juli 1996, ännu rätta och rättsliga adverbet) folkmordet i S.”

Peter Handke, 1995

Och det är väl det som emellanåt är det outhärdliga med Handkes förhållningssätt till både samtiden och Historien: Även under ögonblick då beläggen tycks skrika mot himlen och kalla på omedelbar reaktion insisterar Handke på saktmod, granskning, civilisation. Ett omänskligt krav, det finns ingen objektiv blick, varje människa är redan på förhand en levande del av och inskriven i Historien. Även Handke. Vilket han är väl medveten om. Han insisterar själv på att hans text inte är objektiv. ”Jag”, skriver han insisterande. Och det ”jaget” är dömt att missta sig. Liksom alla andra jag, även detta. Döm själv.


Den tyske litteraten Jürgen Brokoff framförde redan 2010, i en artikel i Frankfurter Allgemeine Zeitung, sin vid första anblick mycket övertygande dom, där han med små kirurgiskt exakt utskurna citat ur Handkes Serbien-texter tycks bevisa att ”det egentliga syndafallet hos denne författare äger inte rum på det politiska utan på det litterära fältet. De strategiskt ytterst välfunna lånen från den serbiska nationalismen, hans antimuslimska och antialbanska insinuationer på det symboliska planet samt hans hån av de muslimska offren i Bosnienkriget gör detta tydligt.” Är detta sanningen, den rättfärdiga domen? Mer härom senare.

Liksom jag gjorde 2004 upplevde Handke 1996 ett slags krigskorrespondent-syndrom, ett narkotiskt sug tillbaka mot undantagstillståndet och ”verkligheten”

När Handke återvänder till Paris efter sin första serbienresa är medierna fulla av foton och fakta om kriget, men människorna på gatorna omkring honom verkar fullständigt oberörda, och detta trots att deras och de övriga NATO-medborgarnas stridsflygplan lättar från militärflygplatsen utanför staden dygnet runt och far fram över deras huvuden. Det är business as usual, en i Handkes ögon pervers ytlighet, här finns ingen närvaro, livet är inte satt på spel, och han längtar tillbaka till ”verkligheten” i Serbien.

Och här kan jag inte undgå att känna en parallell till mitt eget liv som ögonvittne och författare: När jag år 2004, efter en månad på resande fot upp genom det krigshärjade Irak, återvände till Danmark föreföll mig livet där också sakna närvaro, föreföll mig overkligt. Liksom Handke hade inte heller jag varit i en krigszon förut, även för mig var det en upplevelse av en hittills okänd närvaro, varje ögonblick och varenda liten sak rentav darrade av intensitet och verklighet. Liksom jag gjorde 2004 upplevde Handke 1996 ett slags krigskorrespondent-syndrom, ett narkotiskt sug tillbaka mot undantagstillståndet och "verkligheten".


Några få månader senare, under våren 1996, ger sig Handke iväg på sin andra resa till Serbien. Och redan här har det liksom skett. Istället för det förlorade landet Slovenien har Serbien och ”det serbiska folket” nu – i den tredje boken Somrigt tillägg till en vintrig resa – blivit en del av hans liv och biografi.

Denna andra resa är också ett gränsöverskridande: från Serbien över Drina-floden in i Bosnien och därmed in i det område där de etniska avgrunderna hade öppnats på allvar under de tallösa inbördeskrigshandlingarna under åren och månaderna dessförinnan.

Första stoppet är Višegrad, staden där Bron över Drina, och därmed hela Jugoslaviens och krigens multietniska förhistoria ägde rum i Ivo Andrics berömda roman, staden som, bara några få år tidigare, till två tredjedelar hade haft en bosnisk-muslimsk befolkning, men nu ligger närmast öde, bortsett från utspridda hemvändande serber och serbiska flyktingar från de nu nästan helt muslimska delarna av Bosnien.

Inte heller den här gången kommer Handke för att, som en journalist, ställa frågor, utan som ett vittne: för att lyssna till dem som nu lever här – och som alltså inte är överlevande muslimska offer för den serbiska utrensningen av muslimer, vilken hade ägt rum tre år tidigare, utan tvärtom de förmodade gärningsmännen – och i nuet möjligen kunna ana förhistorien och därmed det varför och hur kunde det ske, som han är ute efter i slutet av föregående bok.

I deras vredesutbrott hör Handke först och främst sorg, en sorg som inte enbart innefattar dem själva utan hela staden och landet och alla dem som en gång fanns, oavsett etnisk och religiös tillhörighet.


Och vad ser han? En spökstad, ödsliga gator, inte ett ljud. Först på söndagen kommer människorna tyst utsmygande för att samlas till mässan i kyrkan och sätter sig därefter vid deras respektive familjegravplats över avlidna söner, män och fäder. Och Handke och hans två serbiska medresenärer sätter sig hos dem. Och lyssnar. Och plötslig vänder sig lokalinvånarna samstämmigt mot Handke. Inte i vrede mot muslimerna, men inte heller som ångerfulla medbrottslingar till den etniska utrensningen, tvärtom som förbisedda, tillbakavisade och tillintetgjorda av världssamfundet. I deras vredesutbrott hör Handke först och främst sorg, en sorg som inte enbart innefattar dem själva utan hela staden och landet och alla dem som en gång fanns, oavsett etnisk och religiös tillhörighet.

Från Višegrad åker de till slut ända längst in i dalen, till krigens och Historiens svarta hål: Srebrenica. Och här blir det ”problem att berätta vidare”. De är bara där i ett par timmar och Handkes ögonvittnesskildring är ingen skildring utan en ”arabesk” av ”minnesbilder” som han senare, när han är tillbaka i Paris och sätter sig ned för att skriva, tvivlar på om han överhuvudtaget verkligen såg. En stad som inte längre är en stad utan framtid, ”utan inte ens det tystaste andetaget av samtid”. De spridda gestalterna är levande döda, gengångare, en man som ’på den före detta huvudgatan, nu ruingränd, gled förbi oss med bakåtlutat huvud och vidöppna ögon, som förblindad.’”

För varje ny resa, sida, mening blir Handke mer och mer involverad i Historien och mer och mer isolerad


Och ögonvittnet själv? För varje ny resa, sida, mening blir Handke mer och mer involverad i Historien och mer och mer isolerad, tillsammans med serberna, mot den offentliga världen. I Rättvisa för Serbien stod anklagelseskriften mot medierna isolerade som för- och efterord till ögonvittnesskildringen, men här, i den tredje boken, är anklagelseskriften helt inkorporerad i ögonvittnesskildringen. Och anklagelseutbrotten blir (följaktligen?) mer och mer paranoida och glider då och då skrämmande nära gränsen till det rim- och rättsliga. Långsamt sker en essentialisering, serberna är stundtals inte en befolkning av vitt skilda människoliv i livslång transformation, utan ”det serbiska folket”, och i sitt krav på lyhördhet och orsaksgranskning verkar han vid ett flertal tillfällen vara nära att ställa sig frågande till – om inte huruvida det internationella samförståndets godkännande av begivenheterna har ägt rum, så i alla fall – om de verkligen har ägt rum på det sätt som påstås. Men han gör inte det. "Liksom ett sådant klargörande kring förhistorien inte har något med uppgörelse att göra, så har den naturligtvis inte heller med relativisering eller förmildring att göra. För hämnden gäller inga förmildrande omständigheter."


I mars 1999 inleder NATO sin 78 dygn långa bombning av den serbiska återstoden i Jugoslavien, och i april reser Handke, i solidaritet med sitt nya folk, till Serbien för att se och höra bomberna falla med serbernas ögon och öron, samt för att ge Historien ett annat språk en mediernas fakta- och fotobombardemang: ”Ett annat språk; eller bara ett annat tonfall, för Jugoslavien, för alla länder!”

Inte heller i den fjärde boken, Genom tårar frågande, händer det särskilt mycket, återigen är det de allra minsta sakerna och stämningarna han beskriver. Ingen krigseufori, snarare apati och kollektivt efterspel. (Och inte minst: det oproportionerliga i NATO-staternas postmoderna överlägsenhet, med precisionsbombningar som på ett ögonblick tillintetgör innandömet i en tjugo våningar hög byggnad men låter skalet stå kvar så att byggnaden utifrån, nedifrån serbernas och Handkes synvinkel, står kvar intakt. "Fotografiet från denna krigsresa: i ett ensamt träd intill den tillintetgjorda Tv-stationen, de av bomben ut i det fria utslungade film- och ljudbanden som girlanger strödda från de nedersta grenarna till den blommande kronan, glänsande, vajande, silvrigt blinkande i morgonsolen.")

Under åren däremellan har Handkes Serbien-texter nått ryktbarhet, och hans kritik av medierna och världssamfundet har i samma utsträckning blivit paranoid och spränger stundtals fram som parentes-bölder i vilka han föregriper världens anklagelser mot honom med ”(Varning: Krigspoesi)”, ”(Varning, antiamerikanskt!)”, ” (Varning: Den utländska pro-serbens medskyldighet till att det serbiska folket sitter fast i sin brottsliga ignorans och förblindelse.)”

Återigen kommer han som vittne, han ställer vad det verkar aldrig någon en enda fråga


Men utanför parenteserna, i merparten av boken, är stämningen en helt annan, samtidsfrånvänd: ”Sol, blå. Blank sjö utan båtar. I skogen, ännu sippor. På de fjärran vägarna då och då en buss, eller en traktor. Precis lika utspritt: cyklister liksom tröstlöst på väg längs sjön. En kvinna med en barnvagn. Ett ensamt barn. Inga ljud. Inga röster. Sjöns vågor runt en kolossal vattensork. Föreställningen om en mänsklighet till slut? Vid målet?”

Omkring millennieskiftet ändras sceneriet: Istället för till Serbien reser Handke ett flertal gånger till den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag. Återigen kommer han som vittne, han ställer vad det verkar aldrig någon en enda fråga, han betraktar, lyssnar, beskriver, förundras. Men nu, liksom på livstid, drabbad av ödet: som-om-han-var-serb, samt å de minsta sakernas vägnar, men också rättsfallen mot icke-serberna, som medierna i Handkes ögon för-doms-fullt och medvetet förbiser. Han beskriver ett vittne i ett mål mot en bosnisk lägervakt och förmodad medverkande till den muslimska utrensning av serber i Čelebići-lägret, inte hans vittnesbörd mot lägervakten, utan det ovidkommande: den äldre, fattige, luggslitne skogsarbetaren berättar plötsligt om hur han och traktens övriga serber föstes ihop och iväg på en flera dygn lång vandring genom de skogar som han hade arbetat i under hela sitt liv, men under vandringen blev skogen främmande för honom, han hade ingen aning om var han befann sig, "och då ville jag bara dö". Av en händelse bor mannen på Handkes hotell och Handke betraktar honom under frukosten, hur den gamle serben, varje gång han ska bort till buffén, går vilse och inte kan hitta tillbaka. I boken med den talande titeln Kring den stora tribunalen beskriver han förvisso domstolsbyggnadens minsta detaljer, men också kvarteret omkring den, det mest ovidkommande: tomma vardagsrum i radhus, sedda genom stora fönster, krokusarna i vägkanten ges större utrymme än föremålet för texten.

Han är inte journalist, men inte heller bara författare: han kommer till Haag som jurist


Och vad vi ofta bortser ifrån i målet mot Handke: Han är inte journalist, men inte heller bara författare: han kommer till Haag som jurist som sedan ungdomstiden "har varit en entusiastisk rättssals- och fängelsebesökare. (...) Jag ville se de åtalade. Jag ville se och betrakta den åtalades ansikten på så nära håll som möjligt." Som passionerad jurist närvarar han vid processen mot den före detta serbiske presidenten Milošević. Men också som en saklig jurist: Juristen Handke anser bl.a. att de rättsliga grunderna blir svagare och svagare ju längre åtalet rör sig bort ifrån gärningsmännen och upp mot deras överordnade osv., och att de är försvinnande små när de, i målet mot Milošević, når ända upp till en som möjligen inte ens kände till det konkreta brottet, men som statsöverhuvud principiellt är den högste ansvarige.

Men i Tablaspelarna vid Daimiel händer det som inte borde hända, varken för juristen eller författaren, men som närmast förefaller vara den ödesbestämda yttersta konsekvensen av den framåtrörelse som läsningen av de samlade Serbien-texterna synliggör: Handke ropas nu själv in på scenen, som Serbienexpert och vittne för den åtalade Milošević. Blir det då en försvarstext? Nej, tvärtom, den sjätte boken vittnar om den oöverstigliga avgrunden mellan respektive juridiskt, journalistiskt, byråkratiskt språk, Miloševićs språk och det säregna Handke-språket. Handke ombeds att i förväg inkomma med ett skriftligt ”’expertvittnesbörd’”, värt att notera ”’in the correct form’”. Men det är något Handke inte förmår. Hans språk är just precis något helt annat.

Istället beslutar han sig för att besöka den åtalade i fängelset. Som Handke skriver är hela boken ett försök att, genom skrivandet som sådant, själv förstå varför han i slutänden säger nej till att vittna. Och man skulle kunna tro att mötet, ansikte mot ansikte med Milošević, skulle vara huvudscenen i hela Serbienhistorien. Istället är det dess nollpunkt: Milošević pratar energiskt och oavbrutet i tre timmar. Handke tappar uppmärksamheten och tittar ut genom fönstret på den minsta och mest ovidkommande detaljen.

Osv. Historien saknar som bekant slut: År 2008 förklara sig Kosovo självständigt och blir därmed etniskt uppdelat, det före detta "herrefolket", serberna, rensas ut eller reser själva iväg, och bara en sista liten återstod blir kvar. En sådan liten återstod, byn Velika Hoča, söker sig Handke till, naturligtvis för att lyssna på och betrakta människorna, och han vittnar om det i Göken från Velika Hoča En efterskrift. Osv.


Och nu, Madame, at the end of the book: Er dom över Serbien-texterna, denna skamfläck på den store nobelpristagarens verk? Är det en slutgiltig diskvalificering av nobelpristagaren, författaren och människan Peter Handke?

Serbienböckerna är långt mycket bättre och viktigare än Handkes stooora romaner

Tvärtom, de är huvudverket. I dem sätts livet och den enskilda människans – din och min och författarens – relation till Historien på spel, i sin komplexitet, som texterna återger ned på minsta detalj. I dem får vi återigen syn på världen och vår tids Historia, på ett annat språk, och var för sig är de en skandal. Texterna bevisar nödvändigheten av att ett annat språk än tidsandans och dess mediers språk. Och samtidigt påvisar de detta språks begränsningar: vad det inte förstår, och den mänskliga begränsningen, det allt-för-mänskliga som synliggörs genom detta andra språks gränser: författaren och problembarnet själv.


Serbienböckerna är långt mycket bättre och viktigare än Handkes stooora romaner – såsom den av de danska recensenterna evigt besjungna Det stora fallet – med all deras "poesi" och "fantasier" och "äventyr", och där alla personer mest av allt liknar författaren själv. Handke är långt mycket bättre på att beskriva det verkliga varat än på att fantisera. Språket i Serbien-texterna är proklamerande icke-journalistiskt, men det är inte heller, såsom anklagelserna ofta hävdar, "poetiskt" eller "Historie-poetiserande", det är kort sagt ett helt annat språk som på helt andra sätt förstår och återger världen och vår Historia. I motsats till medierna, som endast är nu, är Handke också här och ger sig, i sina bästa dagar och passager, tid att inte söka efter något speciellt eller ha någon agenda, utan bara vara och låta det omkringliggande sjunka in, betrakta och inte genomskåda utan bara blicka in i människorna och relationerna dem emellan, i deras personliga och kollektiva minnen och historia och brist på framtid. Och förundras. Och återge denna förundran. Berätta.

Handke är inte bara paranoid när han nu, på sina prisvärdiga äldre dagar, vägrar att låta sig intervjuas – om Serbien-"målet" och överhuvudtaget. "Ni har ju inte läst mig!", väser han, och han har rätt: Det är inte tillräckligt att – som i denna artikel – citera, man måste läsa sig igenom hela framåtrörelsen för att förstå hur komplexa både texterna och historien om Handkes roll i den stora Historien om Ex-Jugoslavien är, och hur jävla heterogen och komplex och full av bölder och svarta hål både texterna och Historien är. Det är inte formfulländat litterärt skönskrivande, tvärtom finns det smuts. Liksom i världen, hos människorna, oss.


Och ovan nämnda, och tills NU cliff-hängande, Herr Brokoff har naturligtvis, på sitt eget begränsande sätt, rätt: Det är möjligt att snitta ut citat ur Serbien-texternas framåtrörelse och vända dem mot författaren som bevis i en rättssak. Det är bara inte rätt-färdigt, och det är för simpelt. I den här världen, och gentemot detta författarskap, är det fake, men effektivt att förenkla, det vet vi från tidsandan och dess arketyper Twitter & Trump, men det leder inte till en djupare förståelse av världen, språket, människorna och Historien, vilket är förutsättningen för att förändra världen, språket, människorna och Historien och skänka världen en ny ordning.

Så ska vi verkligen, ja, kan vi överhuvudtaget försvara läsning av Peter Handke – och Virginia Woolf, Celine, Hamsun, Ernst Jünger och Yahya Hassan? JA! Den konstnärliga yttrandefriheten är inte minst vår möjliga frihet: Friheten att själva ta ansvar och läsa, se, lyssna, förstå och bedöma hela världen!


Översättning från danska: Jonas Rasmussen
Alla citat är översatta från Madame Nielsens danska översättning från engelska (Woolf) eller tyska (Handke). Detta gäller även titlarna på Handkes verk, eftersom de flesta verken inte finns översatta till vare sig danska eller svenska.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.