På flykt från Paris och coronaviruset

Rapport från en självvald karantän i Bretagne

avSinziana Ravini

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den snabba spridningen av coronapandemin och dess omedelbara inverkan på världsekonomin gör att mänskligheten för första gången i världshistorien på allvar sitter i samma båt. 

Vi måste alla bekämpa viruset såväl fysiskt som mentalt: paranoian, den primitiva rasismen, klassföraktet och försöken att vinna snabba politiska poäng. Men att förlöjliga rädslan är minst lika farligt som att låta den styra våra handlingar. 

I min vän- och bekantskapskrets var det ingen som förstod varför jag för två veckor sen ville lämna Paris och isolera mig i ett hus vid havet med ett matförråd för två månader. Några var rentav oroliga för min mentala hälsa och försökte med både humor och ”rationella argument” att få mig på bättre tankar. 

Jag befinner mig nu i Bretagne, i den lilla byn Crozon som inte varit med om någon större händelse sen Jesusbarnfigurinen blev stulen ur julkrubban häromåret. Smittan har gudskelov ännu inte kommit hit, men det är nog bara en tidsfråga. 
När jag var och Michael Jackson-handlade i matbutiken häromdagen med scarf om munnen, skinnhandskar och solglasögon fick jag bara vänliga leenden från butikspersonalen. 

Foto: Sinziana Ravini
Bunkring i isoleringen.

Men utöver rädslan, känner jag också skam och skuld inför den. Viruset får mig bisarrt nog att tänka på hur det var att komma till Sverige som flykting på 80-talet. 
De första vi kom i kontakt med var några medlemmar från Jehovas vittnen. De var fullkomligt besatta av Harmageddon, domedagen som skulle komma snart. De såg tecken överallt, och de försökte få oss att göra detsamma.

Det var inte lätt att varva hemläxor och bibliska apokalypsstudier med att spela Kasta gris och pingis med sektens barn i källare fyllda av konserver och gasmasker från golv till tak.

Till en början kändes det som att vara med i en spännande film, men det var inte lätt att varva hemläxor och bibliska apokalypsstudier med att spela Kasta gris och pingis med sektens barn i källare fyllda av konserver och gasmasker från golv till tak. 

I utbyte mot vårt engagemang fick vi sektmedlemmarnas gamla kläder och möbler, för vem vill möta Gud i gårdagens trender? 


Sen dess har jag haft en stor aversion mot sekter och personer som försöker spela på folks rädslor, mot narcissismen i viljan att världen ska ta slut just med en själv och hjärtlösheten i föreställningen om en Gud som står som en grym migrationsagent och sorterar mellan de som förtjänar evigheten och de som inte gör det.  

Men med coronaviruset har jag märkligt nog börjat känna en viss empati med domedagsprofeterna. Jag kan förstå att människan behöver en stark berättelse att tro på när världen omkring rämnar. 

Nu försöker jag finna något rationellt att klamra mig fast vid. Det går ju inte att få tröst hos vare sig Camus, Decamerone, Edgar Allan Poes pestskildring i Den röda dödens mask eller Gabriel Tardes The underground man som skildrar en framtida istid där människor börjar äta varandra. 


För tre år sen arrangerade jag, Fredrik Svensk, Christopher Yggdre och Anna Van der Vliet en utställning i Venedig, The university of disaster som försökte reflektera kring orsakerna bakom konstnärers och filosofers fascination för världens undergång, men också kring allas vår reella oro över flyktingkrisen, miljökrisen, den ekonomisk-sociala krisen.

Krisen och undergångsstämningar med walking dead-scenarier, faror som kom utifrån med utomjordingar eller inifrån, från okontrollerbara virus, var ju också grundbulten i hela den postmoderna filosofin och konsten. En lifestyle, en pose bland andra.

Då var min rädsla för den värld vi var på väg mot intellektuell. Nu är den reell. Fysisk, nästan outhärdlig. 


Det är som om det är först nu Marshall McLuhans teori om den globala byns negativa verkningar och Baudrillards teorier efter 11 september – som hävdade att världen endast kunde räddas genom kapitalismens totala utplåning – börjar få mening. 

De fungerar paradoxalt nog alldeles utmärkt ihop med den nya realismorienterade post-antropocentriska filosofivågen som hävdar att icke-mänskliga livsformer kan konkurrera ut människan. 

Många har ondgjort sig över att vi är kapabla att föreställa oss världens, men inte kapitalismens, undergång. Men nu kan vi äntligen det, på både gott och ont, för det nya viruset opererar både antikapitalistiskt, ekologiskt och antirelationellt.

Samtidigt har det paradoxalt lyckats förvandla världen till ett högdigitaliserat övervakningssamhälle som faller både diktaturer och digitala storföretag på läppen, för att inte tala om den japanska hikikomori-kulturen som alltid idealiserat livet i en digitaliserad, självvald karantän.


Jag sitter som fastklistrad vid de franska nyhetssändningarna och ser hur viruset skördar människoliv, gamla i början, men även yngre, i min egen ålder. Hur den franska regeringen sakta men säkert, stängt såväl gränser, skolor, restauranger, diskotek och parker som stora butikskedjor.

Coronaskeptikerna trodde först att regeringen och de medicinska experterna ville skapa oro hos folket för att de ska sluta manifestera mot Macrons järnhårda neoliberala politik och pensionslagen som genomfördes trots månader av strejk. 

Men rädslan har nu nått även mina franska vänner som isolerat sig på olika sätt. De gör det mycket motvilligt, för fransmännen är ett rebelliskt släkte som inte gillar regler eller auktoriteter. De hade aldrig fixat första och andra världskriget mentalt om de inte hade haft nattlivet som motståndshandling.


Le Monde publicerade i söndags kalkyler från tio högt uppsatta medicinska experter. 500 000 personer kan tänkas dö av coronaviruset i Frankrike. Vissa tror att det kommer bli värre än spanska sjukan som skördade 50 miljoner liv.

Sjukhuspersonalen som sitter i expertsofforna nu berättar oroligt att teorin om känsliga riskgrupper inte håller längre, för även yngre människor i 30- och 40-årsåldern utan några som helst hälsokomplikationer har avlidit av coronaviruset. Något som man i Sverige talar alldeles för lite om.

I tisdags satte Macron likt den napoleonska figur han alltid drömt om att vara hela Frankrike i karantän, sedan han gett en faderlig utskällning till de tusentals parisare som hade varit på picknick i det gröna i söndags. 

”Paris est une fête” – parollen som dök upp som reaktion mot terrorattentatet är numera ett minne blott.

Nu får fransmännen gå ut endast en gång om dagen, om de ska till jobbet, handla eller jogga. De måste visa upp ett påskrivet intyg som uppger deras ärende, annars bötfälls de med 138 euro.


Första dagen såg ordningsmännen mellan fingrarna, andra dagen var det 4 600 som fälldes. ”Paris est une fête” – parollen som dök upp som reaktion mot terrorattentatet är numera ett minne blott. Paris gator är lika tomma som i en apokalyptisk undergångsfilm.

Våra förfäder riskerade sina liv på krigsfronter eller i underjordiska motståndsrörelser. Vad kommer eftervärlden säga om oss som nu isolerar oss för den andres bästa? Tja. Tiderna förändras. Och med dem, också formerna för vårt hjältemod. 


Vi får inte glömma all sjukvårdspersonal som riskerar sina liv, som inte har tillräckligt med ansiktsmasker, dräkter, tester eller sängar, vilket är fallet i flera franska regioner. Flera lager har blivit plundrade. Det finns inga ansiktsmasker och desinfektionsmedel på apoteken sen flera veckor tillbaka. 

Och var finns hjälpen till flyktingarna och uteliggarna? För tillfället har hjälpen varit så gott som obefintlig. 

Inte heller metrovagnarna eller bussarna har genomgått någon sanering. När Notre Dame stod i lågor skänkte Pinault och andra rika kapitalister flera miljarder till renoveringen. Var finns deras pengar nu?


Det enda som kan rädda oss från en kollektiv depression är humorn. Jag älskar bland annat detta skämt: en person frågar ”Drabbar viruset unga lika mycket som gamla?” ”Det är ett virus, inte en polsk regissör”. Och videofilmerna på Instagram med folk som betalar i kassan med toapapper är ljuvliga, liksom italienarnas balkongsånger. Karantänlivet kan ju paradoxalt nog inte bara ge perspektiv på livet utan också få oss att komma varandra närmare.

Jag skickade nyss ett sms till en vän som är ortodox munk och frågade: ”du kysser väl inte ikonerna längre?” ”Nej”, svarade han glatt, ”jag skickar slängkyssar i stället”. 


Min största oro just nu gäller min pojkvän som arbetar som polisinspektör i en av Paris farligaste stadsdelar. Han är förhörsledare, men brukar också vara ute på fältet, undercover med större spaningar , och tar tunnelbanan till jobbet varje dag.

Han säger att tågen är så gott som tomma och att även de största kriminella gängen verkar ha gått i karantän. Till och med IS har bett sina medlemmar att inte åka till Europa på ett tag. Jag vet att han inte berättar allt, för att inte oroa mig, och jag vet så mycket som att ansiktsmaskerna de hade är slut sedan flera dagar tillbaka.

Om något händer honom, kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv för att jag flydde fältet. 

Vi lever onekligen i katastrofala tider. Världen kommer garanterat inte vara sig lik när detta är över. Vi kan bara hoppas att så många av oss som möjligt kan dra nytta av dess lärdomar.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Frankrike

Paris