ÅSIKT

Gäddfisket är den billigaste terapi jag kan få

Kristofer Andersson går till sjöss i jakten på ett nytt liv

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fisken dog i mina armar. Inget kan ändra på det. Men jag kan berätta om det.

I självbiografin Utvägen – Dagarna på Orkney, lägger den brittiske musikjournalisten Amy Liprot ut texten om hur hon lämnade Londons innerstad – nihilismen – för barndomens Orkney, norr om det skotska fastlandet. Där får hon anställning på det lokala fågelobservatoriet. Amy Liprot räknar honkornknarrar och studerar vattnets gång, ebb och flod – vindens väg.

Jag och Amy Liprot levde samma liv. Jag står kvar, men längtar efter ett annat. Därför har jag åter gått till sjöss. På båten finner jag motsatsen till det garnityr som för länge pröjsat mitt bröd. Tusen gäddor har skådat båten; det dyraste jag äger, de billigaste terapitimmar jag kan få. Fram tills nyss har samtliga simmat hem. Detta är vad som skiljer sportfiske från gamla tiders fritidsfiske: Fisken går tillbaka.

Här finns en inbäddad fråga om djurplågeri. Men det urskiljningslösa dödande av just gäddor, som tidigare präglat lokala förmågor och fritidsfiskare, har stannat av – just för att det finns freaks som ser mer än en smutsfisk. Den som bonkar slemgurka slår ut ekosystemet. I skärgården råder sedan länge hungersnöd.

Men minns detta: Det är inte sportfiskare som förvandlat Östersjön till en likgiltig pöl av alger och storspigg. Det som en gång varit hav, är inte hav.

Jag söker ett nytt liv, men ett annat dör i mina armar. Hon var 99 centimeter lång och klädd i grönt guld, färgmatchad med gräset hon låg gömd i. Hon borde ha varit säker där. Det syrefattiga vattnet, kombinerat med mitt slarv, gjorde att hon aldrig kunde återhämta sig. I efterhand har jag insett att hon kvävdes till döds.

När jag gick ned i vattnet och simmade ut från strandlinjen med fisken i famnen. När jag under en timme försökte få liv i henne medan regnet bräkte. När jag försökte balansera kroppen och föra friskt vatten genom gälarna – det var för sent. Jag drog ut dyvikaren ur hennes hjärta.

Att fiska liknar att skriva. Du går upp skittidigt och svarar inte i luren. Dagar kan gå innan du når vad du söker. Ur mörkret dras förhoppningsvis något stort och okänt fram. Oftare blir det snarare litet och meningslöst. Men ibland är jag gäddfiskets Baudelaire. Just nu är jag gäddfiskets Ted Bundy.

Jag får något i ögat när jag lägger henne mot sjöängen. Den vita buken gnistrar när hon vänder sig på rygg. Jag lyssnar på fiskens ingenting. Mina vänner frågar hur dagen var. Jag säger inget om att hon inte längre finns.

avKristofer Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Fiske