Allt Obama rör vid upphör att glimra
Varje sommar delar Barack Obama med sig av sin trista och förutsägbara musiksmak
Vissa personer har förmågan att göra summan av delarna tråkigare. En av dem är Barack Obama. Ex-presidentens nya uppdrag är tydligen att agera våt filt åt världens popkultur och att släcka konstnärers glöd med välvillig rättrådighet.
Varje sommar delar fyrtiofyran med sig av sin ”summer playlist”. Varje sommar är den lika korrekt och trist som året innan. Varje sommar helgonförklaras ändå karln för sin ”eklektiska” och ”moderna” smak.
”Barack Obamas sommarspellista är svinhet”, skrev CNN förra veckan. ”Barack Obama är musikrekommendationernas överbefälhavare”, enligt Billboard.
Årets hyperboler föranleddes av att Obama klarat av att sätta ihop en spellista som blandar gamla låtar (2pacs California Love och Otis Reddings (Sittin’ On) The Dock of the Bay) med nya (Ice Spices Princess Diana och Kelelas Contact). Grattis, du har vunnit en cykel.
Samtliga nämnda verk – liksom de övriga 36 på spellistan – är förstås utmärkta. Men slutresultatet är ett fokusgruppbaserat urval ämnat att få trötta människor att känna att de ligger efter. Den uppenbara God Smak-ambitionen hade lika gärna kunnat vara ett läsarerbjudande i mängden till Dagens Nyheters prenumeranter.
Det är knappt en spänn tillbaka per satsad tusenlapp på att killen verkligen dyrkar Patti Smith. ”Hallå där!”, vill jag skrika: Vet du inte att det finns ett skäl till att festivalen Stockholm Music and Arts fick lägga ned? Den var urtrist!
Kanske ville Barack Obama egentligen aldrig bli president. Kanske ville han hellre bli kulturjournalist, ett jobb där slätstrukenhet belönas. Kanske filar han i detta nu på en “think piece” om hur intressant det är att den ena av sommarens två storfilmer är manligt kodad medan den andra är en feministisk frizon. Kanske är han blott en dedikerad läsare av The New Yorker och The Guardian, eller för den delen DI Weekend.
På ett fascinerande vis fungerar Obama som en anti-kurator för den minoritet som fortfarande tror på pop som konst. Allt killen rör vid upphör att glimra och reduceras till TV4-tonad bakgrundskultur, menad att ljudlägga ännu ett mingel på den årliga konferensen Brilliant Minds, där ”briljanta individer” möts för ”världsförändrande idéer”, alltså rövarspråk för ”megalomana medelmåttor”.
Förmodligen kommer Barack Obama inom kort att rekryteras till Handelshögskolan i Stockholm. Där kan han bilda studenterna, som ju redan tilldelas läslistor kurerade av bland annat Maria Schottenius, i ”kvalitativ” och ”samtida” musik. Jag förväntar mig också att han har en stående inbjudan till Polarprisjuryns nästa sammanträde.
