Komedi i rasande fart
Inga anstötliga turkskämt på Läckö
Läckö Slottsopera har länge haft en fint balanserad repertoar, ibland nyskrivna verk men oftare bra och spelbara operor, som de stora svenska scenerna försummat. Av Rossini – vars komiska operor är idealiska för sommarbruk – har man inte valt Barberaren i Sevilla eller Askungen utan Den tjuvaktiga skatan, Italienskan i Algier, Äkta kärlek sökes (La pietra del paragone) och nu i år En turk i Italien, som senast spelades i Sverige 1849!
I den här operan får regissören hålla tungan rätt i munnen. Det skämtas nämligen tidsbundet om såväl turkar som romer, och jag såg härom året en pinsamt fördomsfull uppsättning i Köpenhamn. Icke så i Läckö. Opera-chefen Catarina Gnosspelius har själv åstadkommit den fyndigt spirituella översättningen, där begreppet zigenare/romer elegant sopats bort och turkskämten är redan i originalet så godmodiga att knappast någon kan ta anstöt.
En litet ovanligare turnering i det som alltid lättsamt snurriga buffalibrettot är att en poet spelar stor roll som intrigskapare. Det lyfts ytterligare fram i Lars Bethkes regi, och han ger stycket undertiteln ”I huvet på en poet”. Denne poet är med på scenen hela tiden, kommenterar och lägger ord i munnen på sångarna.
Carl Ackerfeldt går ut hårt och spelar över en del, men han sjunger bra. Och nog får han i gång komediintrigen ordentligt efter en litet anspänd start. Det snattras på i rasande Rossini-takt i de alltid lika roliga ensemblerna – Rossinis ensembler kan väl sägas vara kvintessensen av musikdramatisk humor.
Dåraktigheterna i förvecklingarna förvaltas förnämligt av den erfarne Markus Schwartz i den tacksamma rollen som svag make till den flirtiga Fiorilla, styckets koloraturkvittrande huvudperson. Hon gestaltas av Teresia Bokor med smidig och pricksäker men på gränsen till för tunn sopran i de högtflygande vokala turerna. Fiorilla anstormas av den Italien-gästande turken Nils Gustén med spelglädje och utvecklingsbar bas. Annie Fredriksson och Wiktor Sundqvist gör också fina insatser.
På borggården på Läckö slott går det inte att bygga scenografier, men
i gengäld brukar man satsa på kostymerna. Så även i år, och Lehna Edwall Velander firar triumfer i grälla färger och bisarrerier. Som alltid är Simon Phipps en klippa i den musikaliska ledningen, och orkestern kommer säkert att bli allt varmare i Rossinikläderna under kommande föreställningar fram till den 5 augusti.
