Alan dog förgäves
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-09-03 | Publicerad 2016-09-02
Viktor Banke om stängda gränser och ett nytt iskallt Sverige
När den fasansfulla bilden på Alan Kurdi spreds för precis ett år sen vaknade Sverige. Lidandet hade förkroppsligats genom ett barn och det gick inte att värja sig. Reaktionen var massiv: tidningar startade omedelbart upprop i solidaritetens namn (#jagdelar, #jaghjälper), tiotusentals demonstrerade under parollen Refugees Welcome i Stockholm, Göteborg och Malmö, insamlingar startades i varenda svensk stad och landsortspressen fylldes av människor som sett Bilden och omgående bestämt sig för att åka till de grekiska öarna och hjälpa till. I Globen samlades kändiseliten, politiker och 16 000 andra till välgörenhetsgalan Hela Sverige skramlar. Gina Dirawi sa: ”Det här är ingen trendgrej. Det här måste fortsätta.”
Statsministern talade, även han under parollen Refugees Welcome, till 15 000 människor på Medborgarplatsen i Stockholm, och till det svenska folket via samtliga stora mediehus som sände live. (Anna Kinberg Batra surade för att hon inte fick stå där.) Statsministern sa: ”Jag sörjer Alan.” Han sa: ”Sverige ska fortsätta ta sitt ansvar i detta.” Men framför allt sa han: ”Mitt Europa bygger inte murar.”
Bilden på Alan Kurdi spreds över hela världen den dagen, medan Ungerns premiärminister Viktor Orbán var i Bryssel och avsade sig ansvar för flyktingkrisen. Han sa: ”Please don’t come”. Den europeiska sprickan i flyktingfrågan synliggjordes.
Den 3 september kändes som början på något nytt. Men den 3 september var snarare den europeiska flyktingsituationens mediala mittpunkt, och skulle komma att bli slutet för Sverige som humanitär stormakt i flyktingfrågan.
Ett år och ett intensivt lagstiftningsarbete senare är Sverige ett stängt land utan någon större oenighet kring en av Europas hårdaste asyllagstiftningar. Orden ”andrum” och ”flyktingpaus” är plötsligt en del av den politiska vokabulären. Även Europa är stängt, och nästan ingen kommer hit.
Vad hände? Allt hände. Först hände människorna. Varje vecka i september 2015 innebar fler asylsökande än veckan före. Statsministern började sannolikt redan mot slutet av månaden att känna tvivel över det där han sa på Medborgarplatsen.
I början av oktober sa migrationsminister Morgan Johansson till Dagens Nyheter: ”Boendena är snart slut”. Centralstationen i Stockholm var full av asylsökande och av organisationer som ville hjälpa dem. 10 000 nya asylsökanden, eller i närheten av. Vecka efter vecka i oktober och under stora delar av november. Socialtjänster gick på knäna, boendena riskerade hela tiden att ta slut. Migrationsverket arbetade dygnet runt och över gränsen kom långt fler människor än det gick att hålla reda på. Länsstyrelsen larmade, myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnade.
Den 22 oktober släpptes Migrationsverkets nya prognos. Under 2015 beräknades nu upp emot 190 000 personer söka asyl, och upp emot 170 000 under 2016.
Dagen efter presenterades det första resultatet av de blocköverskridande förhandlingar som pågått. Sverige skulle (bland annat) gå från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd och alla kommuner skulle tvingas ta emot asylsökande.
Den 30 oktober sa Margot Wallström att systemen riskerade ”en kollaps”. En vecka senare använde Anna Kinberg Batra ordet ”systemkollaps”. Opinionen tvärvände. De 44 procent som i september velat att Sverige skulle ta emot fler flyktingar (en rekordsiffra för övrigt), var en månad senare bara 26 procent.
Varje samtal som läckte från Socialdemokraternas innersta vittnade om panik. Den resulterade i införda gränskontroller den 12 november, presskonferens om en helomvänd asylpolitik den 24 november, id-krav på buss, tåg och färja till Sverige från den 4 januari.
Sverige som humant föregångsland för flyktingar var borta, och strömmen av människor sinade.
Det hade kanske inte varit en systemkollaps i ordets mest dramatiska mening, men de system som skulle ta emot asylsökande hade delvis kollapsat. Medan vissa ägnade sig åt att raljera över begreppet, slet andra i verksamheter som hade slutat att fungera som de skulle.
Men en viktig skillnad är att systemet för att ge människor skydd inte hade kollapsat. Tvärtom: asylrätten hade gett människor i behov av skydd en möjlighet att få det. (Låt vara till priset av en helt orimlig situation kring haven mot Europas kust.) Om skydd var något önskvärt borde debatten ha kretsat kring hur de sprickor som uppstått i systemen kunde täppas till, för att även fortsättningsvis kunna ge asyl. Men den uteblev.
Ingen frågade: kan det vara värt en mindre systemkollaps för att kunna ge skydd åt människor i akut behov av skydd? Om inte: vad är det värt?
I mars 2016 slöts ett avtal med Turkiet som i korthet innebar att Erdogan fick 30 miljarder kronor från EU i utbyte mot att Turkiet inte lät flyktingar passera, och om de passerade sjövägen till Grekland skulle de återsändas till Turkiet och i stället skickas på kvot till europeiska länder.
Den 21 juni röstade riksdagen igenom den lag som främst innebär att så kallade alternativa skyddsbehövande – främst syrier – inte har rätt till familjeåterförening med sin familj i Sverige, och att uppehållstillstånden blir tillfälliga (tre år eller tretton månader).
Veckorna efter detta beslut kom debatten om svenska värderingar. Den handlade om något som varit på gång under en längre tid: assimilering i stället för integration. De skulle anpassa sig: det var inte längre tal om en tvåpartsprocess.
Allt det här hände, under det år som gått sedan 3-åriga Alan Kurdis döda kropp spolades upp på en strand utanför Europa.
Samtidigt har ingenting hänt. De afghanska pojkarna har fortfarande all anledning att försöka nå Europa, det syriska inbördeskriget pågår oförminskat och situationen i Irak och Afghanistan har om något blivit värre.
Det svenska andrummet blev någon annans andnöd. Europa ställde inte upp när Mellanöstern drabbades av krig. Det är väl ungefär vad som hände.
Viktor Banke
Biträdande jurist på Advokatbyrån Thomas Bodström.
Skriver på en bok om flyktingkrisen och den nya asylpolitiken, som ges ut på Norstedts.
