Hedebysviten bar på en kollektiv tidsanda
Sveriges omvandling väntar på en ny Sven Delblanc
Det är ytterst sällan jag känner mig nervös inför skrivandet av en recension – men nu gör jag det. Hur ska jag kunna ge någon som helst rättvisande bild av en episk romansvit som väcker till liv så många minnen i mig själv av min uppväxtort Vingåker. Jag ser slottet och svandammen, den stora konfektionsfabriken inte långt därifrån, konditoriet under bron och jag minns den stora, dyngångande bondgården intill de nyuppförda hyreshusen. Min farfar, statarunge som blev skräddare och fackföreningsman och sedan förman, går över åbron med fjädrande steg.
Jag ser allt detta när jag läser om Sven Delblancs Hedebysviten som handlar om den sörmländska orten Vagnhärad, så lik min egen hemort, från åren före andra världskriget tills fredsklockorna ringer över Sörmland och Sverige i maj 1945.
Delblancs romansvit utkom på sjuttiotalet, placerat mitt i hans livsverk. Politiskt kanske man kan karaktärisera Delblanc som en vänsterliberal. I grunden hade han en mycket mörk och pessimistisk syn på människan och samhället. Men allteftersom sextio- och sjuttiotalen skred framåt smög sig ett annat – om än fortfarande pessimistiskt – ljus in över böckerna.
Hedebysviten bärs av en tidsanda som satte en ära i att se de stora kollektiva rörelserna i tiden på ett sätt som svensk samtidslitteratur i dag faktiskt inte alls klarar. Utgivaren Gunnar Nirstedt påpekar det rentav i sitt förord till nyutgåvan: Detta är en utmaning för alla unga samtida författare. Jag tänkte på det när jag i somras läste Sanna Samuelssons debut ”Mjölkat”, en otroligt fin bok om ett litet lantbruk som går under – men min känsla var att den tunna boken i en annan litterär samtid kunde ha vecklat ut sina vingar till en episk skildring av ett helt skede i svensk historia.
Hos Delblanc finns alla samhällsskikt närvarande, från en döende godsägarklass till den arbetarklass som nu sakta uppsteg till makten, där finns handlaren och där finns småbönderna som snart går omkull och måste dra in till staden (Södertälje). Men inte i någon abstrakt mening: baronen heter Urse, tragisk men sympatisk; småbonden kan heta exempelvis Rävfarmaren; medlemmen i a-lagsgänget Avskummet namnges Svensson; den hunsade handlardrängen Nikodemus skaffar sig självförtroende och lyfter till kommunalråd. På stadshotellet sitter provinsialläkaren och kamrern och groggar till sina studentikosa utläggningar om tidens grymma gång och servitrisen avskyr dem.
Denna romansvit väcker till liv alla demoner och änglar i svensk litteratur
Och där finns den långa raden av kvinnoporträtt som kanske förvånade mig allra mest: det var årtionden sedan jag läste så starka skildringar av kvinnors frihetsdrömmar i ett patriarkalt samhälle. Delblanc, son till en ondsint småbrukare, visste dessutom något om boskap, hästar och jordbruk och hur det kunde lukta i en drängstuga. Om det kalkbruk som snart dominerar Hedeby vet Delblanc dock långt mindre: bruket är med i historien, men inte inifrån.
Ingen av alla dessa människor krymps av Delblanc till typer, även om det ibland kan kännas så när hans skröneliknande stil ibland slår till. Han skriver om ”Hedebyborna” som om de vore en egen varelse på gruppnivå, och så har det ju aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men som läsare kan jag lika gärna uppleva det som ett berättargrepp, till för att fånga kollektiva skeenden.
Ett väldigt galleri av människor sätts så i dallring. Ett slott brinner ner, en baron dränker sig, ett kommunalråd harklar sig fram till inflytande, en stor strejk bryter ut – och människoöden faller genom händelserna eller motsätter sig dem.
Men det är något mer här som vaknar till i mig: Den egendomliga känslan av att jaha, så här kan litteratur alltså vara! Jag hade glömt bort att den både kan sjunga kollektivt och gny individuellt, att den inte ens drar sig för att högstämt och ironiskt hylla ett sörmländskt sommarnattslandskap, fördjupa sig i en före detta kommunists vånda inför att ha blivit en klättrande reformist, studera den Spanienfrivillige på bruket som sedan blir Finlandsfrivillig eller ironisera över svensk undfallenhet mot Hitler under kriget.
Denna romansvit väcker till liv alla demoner och änglar i svensk litteratur. Den inbegriper tonfall från Strindbergs rabulism och den borgerliga romanen från Birger Sjöberg eller Hjalmar Bergman, från pigromanen och triviallitteraturen (som Delblanc menade alltid utövade ett hälsosamt förändringstryck på romankonsten) – samtidigt som den återkallar minnet av den episka omvälvning som svensk litteratur genomgick under det oftast felaktigt förtalade sjuttiotal, då till och med Tomas Tranströmer blev en mer social diktare.
Det var då Kerstin Ekman skrev sin Katrineholmssvit, det var då Sonja Åkesson upplät sin poesi liksom för ett helt samhälle, det var då Sara Lidman koncipierade sin mäktiga Jernbanesvit – och ännu svävade Per Anders Fogelströms Stadensvit över den läsande allmänheten.
Hedebysviten är episk. Men allraminst med stilla lunkande gång. En Berättare griper här och var in i förloppet, det är förstås Delblanc själv, vars gestalt skymtar till i porträttet av den svartsynt fatalistiske pojken Axel, son till Amerikafararen. Berättaren ställer frågor till personerna, lägger till rätta, utreder, överdriver, ändrar ljuset över historien. Delblanc drar sig inte för något när han griper efter litteraturens alla tänkbara grepp.
Till min egen nervositet tillkommer det faktum att författaren Sven Delblanc i dag måste betraktas som en av de mest bortretuscherade författarna i svensk litteraturhistoria. Varför? Hans böcker, inte minst Hedebysviten, var storsäljare. Hedebysviten blev tv-serie. Till och med den tror jag mig minnas på ett särskilt sätt: Ett mopedgäng i Vingåker saboterade några inspelningsdagar nere i centrum. Men Delblanc är bortglömd. Hur det gått till är svårt att fatta.
Romansviten består av fyra delar, ”Åminne”, ”Stenfågel”. ”Vinteride” och ”Stadsporten”. Tusen sidor litteratur – utgivna nu i två delar – som får mig att minnas men framför allt häpna över den goda makt en bred, episk litteratur skulle kunna ha över oss. Sverige har förvandlats i grunden det senaste kvartsseklet. Denna omvälvning väntar – jag gör det nervöst – på sin Delblanc.
