”Gammal klassisk våldsromantik, bara så oändligt smaklös”

Ulrika Stahre: Tilliten mellan supportrar och polis har brustit på riktigt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2019-10-08 | Publicerad 2019-10-07

AIK-klackens omtalade banderoll på matchen mellan AIK och Örebro SK i lördags, en match som slutade 2–0 till hemmalaget AIK.

Det började ju ganska bra. AIK-Örebro, glest på läktaren men fart på ståplats.

Banderoller som löd: ”Vi viker oss för snutens utpressningsförsök / Vi lovar er, aldrig mer bengaler eller rök / 3500 supportrar som gisslan fick oss ej att skaka / Men de sista 500 platserna bara måste vi få tillbaka.” Poetiskt, eller hur? Skulle behöva lite litterär puts kanske.

Strax därefter tändes en skog av bengaler och banderollen ”Norra stå förhandlar inte med terrorister” kom upp.

Snyggt jobbat, en lagom humoristisk men ändå skarp markering mot en polismakt som den här säsongen ägnat sig åt att förstöra läktarkultur, öka motsättningarna och slå sönder tilliten mellan supportrar och polis.

Men terrorister?

Svaret kommer då de vid det här laget mer kända banderollerna kommer upp, där de tre poliser namnges som förra veckan friades från ansvar för att ha skjutit Eric Torell. En tragisk händelse som av AIK-klacken används för att, jodå, peka ut poliser som terrorister och mördare. Därtill med uppmaningen och åsikten att dessa borde dö. Skjut en snut, alltså. Gammal klassisk våldsromantik, bara så oändligt mycket mer smaklös.

Jag kan delvis förstå de som står bakom detta haveri. De talar om otrygghet – om en polismakt vars våldsmonopol blir allt mer skrämmande. Alltsammans illustrerar också häpnadsväckande tydligt hur tilliten mellan supportrar och polis brustit på riktigt. Just det alla varnade för när polisen började med sin fåniga villkorstrappa och sina plötsliga bestraffningar.

Banderollerna var ett sätt att slå tillbaka och straffa polisen som myndighet, men bestraffade i själva verket tre namngivna poliser och Eric Torells familj, som fick se sin förlust och sorg exploaterad av personer med en agenda.

Det hela var djupt osmakligt. Och ett tidens tecken. Allt är tidens tecken om man vill. Att individualisera stora problem följer en logik som vi alltför mycket vant oss vid. Från personporträtten till influencern – vi tycks bara klara av att se enstaka människor, se individerna som bär strukturerna, men inte strukturerna i sig. Vi ser Greta, men inte klimathotet. Trump, men inte ett råare USA.

Klackarna har länge vinnlagt sig om att hålla politiken utanför sporten. En lika gammal som hycklande position. Kampen mot polisen är självklart politisk. Det är när man försöker låtsas som om den inte är det som ett haveri som det i lördags inträffar. Eller som en murvel kan tänka: Klacken behöver en redaktör. En riktigt grinig och negativ redaktör som stoppar alla dåliga idéer och finslipar de som är bra.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln