Vilka är vi när vi vaknar efter febern?

Efter pandemin väntar statens återkomst

avKarin Pettersson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Stefan Löfvens regering lovar 300 miljarder i stöd. ”Enormt mycket mer kommer att behövas”, skriver Karin Pettersson.
Foto: tt
Stefan Löfvens regering lovar 300 miljarder i stöd. ”Enormt mycket mer kommer att behövas”, skriver Karin Pettersson.

Jag har nyligen gått igenom både en 40-årskris och en skilsmässa och en sak vet jag: Man förändras. Inget är sig likt efter krisen, även om en del ser ut att vara det.

Vi sitter nu, många av oss, och väntar. Det är ett fruset ögonblick, en inandning. Redan Hippokrates talade om att människor är som mest oroliga strax innan sjukdomen bryter ut på allvar.

Och sen då? Vilka är vi när vi vaknar upp efter febernatten?

En epidemi, skrev vetenskapshistorikern Charles Rosenberg om aidskatastrofen på 80-talet, följer alltid ett visst mönster. Till en början är alltid både insikten om det som sker och responsen otillräcklig. Orsaken är människans bristande fantasi och föreställningsförmåga. Men också att epidemin utmanar ekonomiska intressen och strukturer. Slutligen handlar det om vår känslomässiga reaktion, vi vill och orkar inte erkänna att vårt sätt att leva är hotat.


De medicinska aspekterna av coronapandemin börjar nu sjunka in. Men vilka blir de ekonomiska och sociala?

Strax efter första världskriget, när Europa var förött av krig och sjukdomar, skrev den brittiske ekonomen John Maynard Keynes den lilla boken Fredens ekonomiska följder, där han skissade på ett ekonomiskt efterkrigsprogram. Hans utgångspunkt var att allt var förändrat, och att allt behövde göras om.

”Vi tar för givet att några av de mest märkliga och tillfälliga av våra nyligen vunna framsteg är naturliga, permanenta och pålitliga, och vi planerar våra liv därefter”, skriver Keynes. Han efterlyste en generös fredspolitik, men ingen lyssnade. Det var först efter nästa krig som idéerna fick genomslag.

Krisen är större och djupare än vi fortfarande inser. Idéerna och ambitionerna för återuppbyggnad kommer att behöva vara därefter

Andra världskriget förändrade i grunden människors förväntningar på staten i Europa. Keynes menade att kriget skapat ett behov och en längtan efter både social och personlig trygghet. Krigets infrastruktur och logik, den stora kollektiva insatsen, gick också lätt att översätta till ett fredsprojekt. ”Krig och välfärd gick hand i hand”, som historikern Michael Howard uttryckt det.


Vilka behov kommer människor att vilja få uppfyllda efter den här krisen? Vad drar vi för slutsatser av den mobilisering som görs medan den pågår?

Insikten börjar sjunka in. På kort sikt kommer coronakrisen att leda till ett totalt sammanbrott i ekonomin. En ”vanlig” kris går att motverka ganska enkelt: genom att pumpa ut stimulanser som skattesänkningar eller höjda barnbidrag. Men en pandemi är något mycket svårare. Den kollapsar både utbud och efterfrågan på samma gång. Det som är bra för smittbekämpning, är dåligt för ekonomin.

Den krispolitik som bedrivs nu handlar inte om att få hjulen att snurra, utan är insatser som får människor och företag att övervintra så oskadda som möjligt. Hittills har regeringen lovat svindlande 300 miljarder. Mer kommer, och enormt mycket mer behövs. Det är pengar som vi inte trodde fanns. En första insikt av krisen blir att mer är möjligt än vad vi hade trott.


Det är bara i tider av turbulens förändringar kan ske, brukar det sägas. Finanskrisen 2008 var en sådan möjlighet som gick till spillo. Bankerna fick stöd, de arbetslösa fick klara sig själva, de sociala kostnaderna enorma och omöjliga att mäta.

Vi talade om den krisen som en historisk prövning. Vi skulle bara ha vetat vad som väntade.

Det som sker nu är på liv och död och sätter obarmhärtigt ljuset på svagheterna i våra samhällsbyggen. Detta handlar inte, som 2008, om abstrakta finansmarknader, utan om något mycket mer konkret. Det handlar om behov av sjukhussängar, munskydd och grundläggande ekonomisk trygghet.

Vi står inför veckor och månader där vi själva kommer uppleva eller via medier bevittna hur människor förlorar liv och hälsa. Viruset sprider sig över världen, och bilderna från Italien kommer att överträffas av det som kommer ske i USA, Jemen, Syrien och Pakistan. Vi är bara i början av denna fruktansvärda kurva.


Krisen kommer också leda till förtvivlan över jobb, trygghet och framtid som försvinner ner i avgrunden. Ekonomi handlar inte om pengar, utan i grund och botten om människoliv.

Det kommer att bli uppenbart hur små marginalerna är i sjukvården, och hur förtvivlat svaga skyddsnäten. Det kommer att bli tydligt hur beroende vi är av det gemensamma när skyddsvallarna brister, och hur svaga dessa vallar var.

Jag pratar med kompisar i vården, de är redan nu trötta, de har levt så länge utan marginaler, med underbemanning. Och då är krisen ännu inte här. Detta tillstånd av utmattning är vårt fel. Detta har vi byggt.

En sak är säker: med coronakrisen kommer statens återkomst.

Efterkrigstidens projekt handlade om trygghet. Keynes var liberal, och i Storbritannien liksom i Sverige och Västeuropa blev välfärdsstaten en kompromiss mellan marknad och jämlikhet. Och vi saknar den nu, för den här anorektiska valfrihetsmodellen fungerar inte.

Men i en stark stat finns alltid en auktoritär potential. De tendenserna var starka redan före denna kris. De kommande åren kommer vi att diskutera om de drakoniska åtgärder som nu sätts in mot coronaviruset var motiverade, hur besluten fattades och på vilka grunder.

Staten kommer tillbaka, men i vilken form?

I dag finns verktyg för manipulation, övervakning och propaganda som tidigare generationer av auktoritära ledare bara kunnat drömma om. I Sydkorea har tekniken använts för att spåra smittspridare av coronaviruset. I Tyskland, i vanliga fall ett land med goda reflexer kring allt som har med personlig integritet att göra, har motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten fått tillgång till alla mobilanvändares geografiska position. Frågan är vad dessa verktyg kan användas till när krisen är över?


På Twitter sprids bilder på delfiner som kommit tillbaka till Venedigs kanaler när båtarna försvunnit. Koldioxid- och partikelutsläpp går ner över hela världen där människor sätts i karantän. Det är små ljuspunkter i mörkret. Men den som tror att en ekonomisk depression, fattigdom och förtvivlan är en bra utgångspunkt för ett progressivt, klimatsmart samhällsbygge är naiv. Risken är stor att grupp i stället ställs mot grupp, att rädslan fångas av andra krafter.

Just nu handlar det om att se till att människor ska klara sig igenom krisen så oskadda som möjligt. Men mycket snart behövs också ett slags motsvarighet till ett efterkrigsprogram. En stor idé om hur Sverige och världen bör se ut post corona. Krisen är större och djupare än vi fortfarande inser. Idéerna och ambitionerna för återuppbyggnad kommer att behöva vara därefter.

Den tid vi levde i finns inte längre. Det är bara insikten om detta som sker med viss fördröjning. Som Keynes skrev 1918: ”Det vi ser omkring oss får oss ännu inte att känna eller förstå att en era är över”.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM