Alla läser nyheterna – men medierna tigger om pengar

Amanda Lind måste återuppliva den politik som gjort svensk journalistik unik

avMartin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Ole Berg-Rusten / TT NYHETSBYRÅN
Norska journalister täcker sina mikrofoner med plast för att undvika Corona-smitta.


Strax efter lunch i onsdags var det svenska mediechefers tur att gå med mössan i hand till regeringskansliet. De skulle träffa kulturministern för att be om hjälp i den perfekta storm som drabbat oss. Coronavirus, lågkonjunktur och nedstängda samhällsfunktioner.

Lägg till papperstidningsdöd och ett kommande annonstapp på 60 procent och du kan förstå stämningen.

Lokalpressen riskerar att slås ut innan de hinner rapportera om årets första tussilago.


Tidningsutgivarna hade med sig en lista med ganska försiktiga krav. Slopad moms och arbetsgivaravgift, billigare pappersåtervinning (!) samt ett något höjt presstöd. 

Situationen är egentligen helt absurd.

Aldrig tidigare i historien har så många svenskar läst nyheterna. Det slås rekord varje dag.  Coronaviruset har lett till en enorm efterfrågan på nyheter. Ändå stod cheferna där och bad om allmosor.

Men Amanda Lind verkar förstå problemet.

Hennes analys skiljer sig inte från branschens. Nyhetsmedierna spelar en helt avgörande roll i krisen, säger hon när vi pratas vid. Om hon i slutändan öppnar plånboken återstår att se. Hon ger besked som en politiker:

– Vi har tagit emot en mängd olika förslag och tar med dem i vårt arbete.

Och så skriver jag inte bara för att miljöpartisten Amanda Lind ska förstå allvaret i situationen, utan helt enkelt för att det är sant

Foto: Nils Petter Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Kulturminister Amanda Lind.


Men det är en historiskt viktig fråga hon fått i knät. 

Svenska kommersiella medier är världsunika. De saknar ägare med politiska agendor. Opinionsbildningen är skild från nyhetsarbetet. Journalisterna är utbildade och professionella och etiken strikt reglerad utan att staten får bestämma vad vi kan skriva eller inte.

Det har inte vuxit fram över en natt. 

Det svenska medielandskapet har likt en dunge knotiga gamla ekar mognat långsamt under hundratalet år. Ibland skymmer de sikten för olika saker, några är ganska ihåliga men samtliga har blivit imponerande ståtliga.

De är helt enkelt en unik biotop vi inte får förlora. I deras skugga frodas så mycket annat kulturellt och demokratiskt liv. Och så skriver jag inte bara för att miljöpartisten Amanda Lind ska förstå allvaret i situationen, utan helt enkelt för att det är sant. 

Det är svårt att hitta jämförelser.

Visst är anglosaxiska medier fantastiska. Men de görs på ett språk som talas av 1,5 miljarder människor och lyckas sällan fånga ett helt lands läsare. New York Times är en tidning för hela världens medelklass, inte alla amerikaner. Ärkekonservative Rupert Murdoch har byggt ett imperium på den splittringen. Han var inte oviktig för att få Trump till makten.


Visst finns medier med tydlig politisk agenda även i Sverige. Inte minst de sverigedemokratiska propagandaplattformar som till och med är mer enögda än forna tiders partipress. Tack och lov har svenska konservativa miljardärer av någon obegriplig anledning en förkärlek för smala, småtråkiga magasin som Axess, Fokus och Kvartal. Inte breda populistiska produkter.

Det bör vi nog vara tacksamma över.

Men de gamla medierna behöver gödslas nu. 

Så pass mycket att gränsen mellan statligt finansierad public service och kommersiella medier suddas ut lite. Det kan låta radikalt och galet. Men om kulturministern dubblar mediestödet skulle hon ändå bara återställa nivån till vad den låg på för 30 år sedan. En tid då pressens upplagor mättes i hundratusental och du var tvungen att köpa en tidning för att söka ett jobb eller skaffa en lägenhet.

Det är nu, inte då, den politiken behövs.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Medier