Den konservative arbetaren – vänsterns tragedi
Göran Greider: Klassamhället har blockerat klasstanken
Det tog något årtionde, sedan steg denna gestalt definitivt fram ur skuggorna: Den konservative arbetaren. Jodå, han hade funnits även tidigare på varenda arbetsplats men var då snarast en avvikare. Mycket länge hade han känt sig vanmäktig, förbannad, övergiven – men när han slutligen tog klivet till vallokalerna kände han ett slags kollektiv, berusande makt han aldrig känt förut.
Plötsligt var de etablerade partierna rädda för honom och även för henne och till med många med invandrarbakgrund sögs upp av denna nya gestalt i svensk politik. Nyss ville eliterna inte höra talas om att folk av hans sort ens existerade. Nu hade han plötsligt en helt ny makt att avgöra politikens hela färdriktning och den makten var större än när han ingick i den röstboskap som arbetarrörelsen beordrade fram vart fjärde år.
Den radikala vänstern blev förvirrad. Hade all klassanalys slutat fungera? När vänstern föraktfullt kallade honom rasist gav de honom bara ny och mer energi. Socialdemokraterna kunde nog ändå på något sätt förstå vad det var för varelse som trätt fram i ljuset, i Sverige, i Europa, i USA och som vridit om all politik. Men de vägrade inse att den konservative arbetaren faktiskt fallit ur ärmen på en ideologiskt urblekt arbetarrörelse.
I dag är Vänsterpartiet rätt mycket av ett medelklassparti och vinner socialdemokratin nya anhängare kan de rentav heta Fredrik Strage. Reformisterna bildas, det är fantastiskt, men den nya S-föreningen har lika lite som någon annan någon idé om hur den där förlorade arbetaren ska kunna vinnas tillbaka. Olika språk, skilda världar, ett klassamhälle som paradoxalt nog blockerar klasstanken.
Jag är vänster därför att jag ser den stora tragedin i detta och, med hela min varelse, känner hur den konservative arbetarens ankomst både släcker hopp och lyser upp dystra maktsammanhang i en alltigenom Timbrofierad samhällsdebatt där allt som rör ojämlikhet fördunklas. Visst: de flesta LO-medlemmar behåller sin radikalism i ekonomiska frågor. Men en ny, till synes ogenomtränglig gestalt har uppstått.
Karl Vennberg skrev en gång i en berömd tidsdikt: mycket av nästa årtiondes utfall beror på hur vänstern förmår hantera sin besvikelse. Sant. Men lika mycket beror på hur vänstern hanterar sin skräck inför den konservative arbetaren.
Jag möter honom ibland. Vi hälsar såsom gamla bekanta hälsar som bara vagt minns varandra. Men vi hälsar. Det är som om han viskar: ge oss makt och rättvisa så återvänder vi.
