Naivt och farligt att låta Sveriges röst tystna
Om vi inte längre vill något själva kommer andra bestämma vilka åsikter vi har
Ramaskri. Från både vänster och höger.
De borgerliga partierna väckte misstroendeomröstning om statsminister Göran Persson (S). Han hade uttryckt att Kinas ”politiska stabilitet” betytt mycket för landets ekonomiska utveckling.
Persson klarade sig kvar, det var 1996, och i dag framstår den där dramatiken som rätt udda.
Nu hade det inte varit någon stor grej.
Nuvarande högerregerings gullande med framför allt Recep Tayyip Erdoğan, men också med Viktor Orbán och andra, har mött en del debattmotstånd. Men invändningarna har lika ofta handlat om att det är otaktiskt att lägga sig platt för despoter som att det är fel att inte stå upp emot svin som förtrycker sina folk och bombar oskyldiga, eller som slår djupa sprickor i de demokratiska fundamenten.
När Sverige nu lismat nog, när alla gått med på att Sverige ska få komma in i Nato, måste man förstå att processen inte hade varit möjlig på den tid då Göran Persson kölhalades för sina Kina-uttalanden.
Förändringen har gjort oss likgiltiga inför vad vi går med på eller ansluter oss till
När Annie Lööf (C) för tolv år sedan i Ekots lördagsintervju inte ville medge att Kina är en diktatur, eller utesluta vapenexport dit, skakade marken under henne. Då fanns fortfarande förväntningar på statsråden.
I dag vill inga svenska makthavare längre att Sverige ska vara en egen röst internationellt. Att vi ska ha en utrikespolitik som uttrycker just våra idéer om världen.
Den förändringen är av betydelse.
Vi har fått en böjlighet som gör det politiskt möjligt att – som uppvaktningsgåvor till en odemokratisk och farlig Erdoğan – utlova kurdutlämningar, obehindrad vapenexport och omfattande inskränkningar av medborgerliga fri- och rättigheter.
Förändringen har gjort oss likgiltiga inför vad vi går med på eller ansluter oss till. Som de långtgående avtal med USA som Jan Guillou uppmärksammade i den här tidningen för en vecka sedan. Han kan ställa frågan, men ingen hakar riktigt på och kräver svar från de som bestämmer. På samma sätt uppstår ingen debatt om att vi håller dörren öppen för permanenta förband med soldater från andra länder på svensk mark eller att det blir möjligt för Nato att placera kärnvapen i Sverige om behovet uppstår.
Att samtalet inte förs beror på att ingen längre förväntar sig något av vår utrikespolitik, eller tror att den är vår. Den är EU:s, Natos eller USA:s. Det märks inte minst när det gäller det israeliska massmördandet av palestinier. Sverige har ingen utrikespolitisk uppfattning om det. Den enda hållning som går att skönja är löftet om att vi tycker precis som de i andra länder som bestämmer, som lägger linjerna.
De har identifierat ett väst på dekis och investerar oerhörda resurser i både ekonomisk dominans och kulturell soft power, världen över
Svensk politik är i dag att vara bäst på att inrätta sig i ledet. Här skiljer sig inte moderater och socialdemokrater nämnvärt åt, de har ungefär samma inställning.
Sverige förefaller mer eurocentriskt, eller rättare sagt – västcentriskt – än någonsin. Vår bristande politiska nyfikenhet på omvärlden är slående. Tydligast blir det när man jämför tidigare generationer politiker, exempelvis Carl Bildt och Jan Eliasson, med dagens makthavare, som Tobias Billström eller Johan Forssell. Den generation som nu styr bryr sig helt enkelt inte om geopolitik. I alla fall inte förrän det plötsligt är brist på halvledare, eller när transportfartyg har svårt att ta sig fram genom Röda havet. När det uppstår praktiska problem.
Andra länder utvecklas åt andra håll. Nämnda Turkiet och Ungern går motsatt väg och agerar mer maktstrategiskt geopolitiskt än på mycket länge. Men framför allt handlar det förstås om länder som Indien och Kina. I någon mån också Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. De har identifierat ett väst på dekis och investerar oerhörda resurser i både ekonomisk dominans och kulturell soft power, världen över. Vårt svar på dessa länders framstörtning är å ena sidan nostalgi och passivitet (det spelar ingen roll om Volvo är kinesiskt, det känns ju svenskt), å den andra anpassning (en rad framgångsrika länder struntar i mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och rättsstaten, så varför ska väst surra sig vid den masten?).
När vi kastar egna idéer om världen över bord och ser Sverige som en utdaterad entitet, utan möjlighet till inflytande, blir idén om Nato-gemenskap på många sätt logisk. Förlorad är tron på egen agens, på alternativa sätt att navigera i världen.
Vi lutar oss mot ett Natomedlemskap och mot talespersoner för EU-linjen. Under Joe Bidens – snart Donald Trumps – paraply tror vi oss kunna ignorera att världen just nu framför allt pågår någon annanstans. I detta annanstans ser man på västvärldens ledare med allt mer förakt, kriget i Gaza blir bara ännu en påminnelse om en redan etablerad syn på väst som hycklare, moraliskt bankrutt. Att våra demokratiska ideal bara gäller då och då, att vår retorik om fred och frihet bara uttrycker tillfälliga positioneringar snarare än verkliga värden.
I Sverige finns fortfarande politiker som bedyrar att Sverige ska verka för nedrustning och mot kärnvapen. Också som Natomedlemmar. Men retoriken spelar ingen roll när vi fattat beslut om motsatt position: att ansluta till en kärnvapenallians och lova dyrt och heligt att, ”med vapen i hand”, för att citera Ulf Kristersson (M), vara ”redo att dö för” Erdoğan, Orbán och Trump, för att citera Viktor Orbán.
Som Nato-land blir vi ett annat land. Men förändringen började tidigare, utan vare sig ramaskri eller misstroendeomröstningar. Det är en resa vi gör i oförlåtlig naivitet. Tron att vi inte behöver uttrycka egna uppfattningar, att det räcker att ansluta sig till ett västblock och räkna med att amerikanska, franska och brittiska ledare ska leda oss rätt kommer att ha ett högt pris.
