Vilka är med i ”väst” och den fria världen?
Alla använder samma begrepp men vad det betyder är otydligt
Det går nu knappt en dag utan att svensk media rapporterar om vad ”väst” vill, hoppas och gör, eller vad andra vill och hoppas att ”väst” ska företa sig.
Enligt en ledartext i Dagens Nyheter nyligen uppges det exempelvis vara viktigt ”att väst är uthålligare än Putin”. Samma text varnade ”väst [för] att sänka garden” och beskrev att Storbritannien ska börja ”träna ukrainska piloter på att flyga stridsplan tillverkade i väst”. Förekomsten av ”väst” är oftast precis så här till synes banal och slentrianmässig och det är först när alla exempel läggs bredvid varandra som man börjar undra: vad är egentligen ”väst”?
”Väst” är nog snarast att betrakta som en känsla av tillhörighet, eller identitet, vars historia är förvånansvärt förbisedd här i Sverige. I sin bok Civilizing the Enemy visar dock den amerikanska professorn Patrick Jackson att ”väst” inte betecknar någon uråldrig politisk gemenskap; i stället lanserades termen i Tyskland på 1800-talet. ”Västs” stigande popularitet efter andra världskriget var vidare helt sammanflätad med Västtysklands återintegrering i Europa och Natos framväxt.
Det är ingen slump att ledande politiker ofta använde Sveriges tillhörighet i ”väst” som argument för att Sverige borde söka medlemskap i Nato
Under det kalla kriget fungerade ”väst” retoriskt som Sovjetunionens motsats, och användes för att hålla samman Natoländerna i en gemensam dröm om välstånd och civilisation. Denna dröm tycktes tillfälligt gagnas av Sovjetunionens sönderfall. Enligt statsvetaren Andreas Behnkes bok Nato’s Security Discourse after the Cold War började den dock paradoxalt nog att förtvina när Sovjetunionen försvann som entydig motpol och fiende.
Efter 11 september 2001 stod inte längre konflikten mellan demokrati och totalitarianism utan mellan ”oss och terroristerna”, i George W. Bush berömda uttalande. Drömmen om ”väst” blev svårare att upprätthålla när Ryssland, Kina och andra odemokratiska och illiberala stater plötsligt var en del av ”oss” genom att bekämpa terror, till synes på Förenta staternas sida.
Att ”väst” med full kraft har återkommit under det senaste året beror troligen på att det kalla krigets konfliktlinjer har återuppväckts sedan Ryssland inledde sitt invasionskrig mot Ukraina, och flertalet svenska politiska partier våren 2022 bestämde att Sverige skulle ansöka om Natomedlemskap.
Genom Rysslands obestridliga ondska tycker nu många med ens att de kan se sin egen tillhörighet lite tydligare igen. Det är ingen slump att ledande politiker ofta använde Sveriges tillhörighet i ”väst” som argument för att Sverige borde söka medlemskap i Nato. Ulf Kristersson, då moderatledare och nu statsminister, propagerade exempelvis för denna ståndpunkt genom att i mars 2022 slå fast att ”Vi tillhör väst, vi tillhör den fria världen”.
”Väst” beskrivs som i förfall men samtidigt fullt upptaget i en smutsig kamp för att behålla sin maktposition
Vad är då egentligen problemet med att använda ”väst” som identitetsmarkör på detta sätt? För det första ger ”väst” sken av att vara en långt mer konkret och sammanhängande geografisk och/eller civilisatorisk enhet än vad som egentligen är fallet medan reella skillnader och spänningar inom det påstådda ”väst” döljs. Om geografi tillåts vara rådande är det exempelvis oklart om ”väst” är samlingsnamnet på Europa och Förenta staterna eller om bara medlemmar i EU och Nato ska inkluderas.
Om värderingar däremot ses som kittet i ”väst” omfattas möjligen alla stater med ungefär samma liberala och demokratiska värderingar som EU och Nato, det vill säga även länder som Australien och Japan. Men i så fall borde väl vissa EU-länder och Nato-medlemmar exkluderas från ”väst” på grund av att deras politiska system inte karakteriseras av liberal demokrati? Och möjligen borde demokratiska länder i andra delar av världen inkluderas, oavsett om de är på Förenta staternas sida eller inte.
Ett andra, större och än mer förbisett, problem är att ”väst” inte bara är en identitet som förenar ett oklart definierat ”oss” i känslan att tillhöra den rätta eller goda sidan. I en rad stater och kontexter används ”väst” samtidigt som samlingsnamn för det ”onda”. Det mest uppenbara exemplet är faktiskt Ryssland.
Under det senaste decenniet har ”väst” återkommit i tal av Putin, Lavrov och andra ryska ledare, som en entitet Ryssland har försökt att få till samarbeten med. Även om ”väst”, enligt dessa ledare, har förordat universella värden och internationell rätt har det i slutändan alltid bevakat sina egna intressen och försökt köra över Ryssland. ”Väst” beskrivs som i förfall men samtidigt fullt upptaget i en smutsig kamp för att behålla sin maktposition.
Liknande fantasier om ”väst” i rollen som ärkeskurk finns runt om i världen. Kinesiska ledare, exempelvis, positionerar ”väst” både som historisk inkräktare och ett politiskt kraftcenter som även i dag försöker försvaga Kina genom att försöka göra landet till sin avbild. Allt prat om ”väst” här i Sverige riskerar att spela Ryssland, Kina och andra liknande aktörer i händerna, genom att bekräfta beteckningen på den ”ondska” som de själva hänvisar till i försök att konstruera kollektiv identitet och mobilisera ett fientligt sinnat aktörskap.
Hänvisningar till ”väst” sätter alltså den viktiga säkerhetspolitiken på en grund som tillmäter störst betydelse till känslan av säker identitet och tillhörighet. Här i Sverige dolde till exempel sådan identitetspolitik att turkiska ledare inte delar precis samma dröm om gemensam identitet som många svenskar.
Någon undrar säkert om det inte är kontraproduktivt på gränsen till farligt att problematisera en känsla av tillhörighet som för många svenskar i dag framstår som viktig och hoppingivande i en osäker omvärld. Det finns dock säkerhetspolitiskt tänkande som inte kokar ned i denna typ av förenklad och känslostyrd kategorisering och som borde göras mer vägledande för Sveriges olika vägval framgent.
Linus Hagström är professor i statsvetenskap på Försvarshögskolan
