Bristen på värdighet är farlig, Kristersson
Det saknas konturer, identitet, en moralisk estetik
”Dignity has become a meaningless word, a joke in poor taste. I even have the impression that for my contemporaries the idea of a moral law has become rather obscure.”
Så skriver Michel Houellebecq i en ny artikel i Harpers. Orden gör sig påminda när jag hör Ulf Kristersson under presskonferensen i torsdags om Nato, där Sanna Marin sa att det är synd att Sverige blivit ett enfant terrible. Vackra ord. Oh om det ändå hade varit så väl. Om Sveriges alter ego ändå hade varit ett barn som gjorde motstånd för att visa konturerna av sin identitet. Den sunda aggressivitet hos en 3-åring som nedlåtande brukar kallas trotsåldern, men som i själva verket är en manifestation: här är jag.
Kristersson har haft motsatt metod gentemot överheten, Turkiet och Nato. Han säger: glöm oss. Föser medborgarna bakom ryggen. De här? Det är inget. Han väser i sitt tal. Håll er lugna, säger han, på en engelska som är för bra. Implicit ber han medborgarna att inte flexa sina rättigheter. Inte demonstrera. Inte satirisera. Inte organisera sig i motstånd.
Han spelar ner oss utåt och inåt hyssjar han oss. Tämjer kroppen Sverige med en judaskyss.
Klichémässigt brukar man säga att svenskar är ängsliga. Och visst, stockholmstjejer ser likadana ut i täckkappa och acnemössa.
Jag tror inte det beror på ängslighet, utan på en avsaknad av samma sak som Ulf lider brist på när han rear ut kurder. Anledningen är nästan inte politisk. Snarare en avsaknad av identitet? Eller är det just värdighet? Konturerna som visar var gränsen går.
På håll kan det verka som om Kristersson visst visar den respekt som det intima förhållandet människor har med sin Gud tarvar, nu när han ”förstår att muslimer kan bli sårade” när koranen bränns, men i våras var det inga problem att den brändes? Ställningstagandet är uttalat ur en förmultnad klangbotten. Inte byggt på evig värdering, utan godtycklig impuls – den att behaga den som behöver behagas.
Kristersson har vid flera tillfällen talat om att folkets Erdoğankritik äventyrar rikets säkerhet, men det är inte det som är farligt.
Att inte sätta upp moraliska gränser för vad som får hända med Sveriges medborgare, till exempel människor som för länge sedan fått permanent uppehållstillstånd, eller medborgares rätt att uttrycka kritik – det äventyrar rikets säkerhet. Det började redan när M bildade regering med stöd av SD. Vem gör så? Något saknas. Nåt om att vara normal. Cool. Skön? Liksom var lite skön?
Lämna inte ut kurder som en gång fått stanna? Säg inte åt folk att inte använda sina rättigheter? Oh my god – kalla inte Turkiet för demokrati. Ingen gör det. Hur ser det ut? Det är kanske estetik jag talar om. En moralisk estetik. Det sköna. Det eviga. Jag antar att det är värdighet.
