En ny generation ukrainska politiker
Martin Aagård om helgens parlamentsval och varför det snart är val igen
Söndagens parlamentsval i Ukraina blev en match mellan president Porosjenko och premiärminister Jatsenjuk som var tajtare än en t-shirt i Paradise Hotel. Med yttepyttesmå marginaler slogs deras nya partier om att bli valets ”segrare”, eller vad man nu ska kalla det när bara hälften av befolkningen lockats till valurnorna och ingen fick mer än 22 procent.
Troligen beror det låga engagemanget på att kandidaterna upplevs som samma gamla elände. På Porsosjenkos lista stod folk som jobbat med den landsfördrivne presidenten Janukovitj, inklusive han själv. Hans son Aleksej kandiderade och tog sig in i parlamentet. Visserligen som enskild kandidat, men det imponerar knappast på de väljare som hatar den oligarkiska korruptionen och nepotismen mer än allt annat.
Till och med proteströstarna verkade uppgivna. Det ryskvänliga Oppositionsblocket fick 10 procent. Fasciströrelserna sammantaget ungefär 15.
Den som inte ser de fascistiska rörelserna i Ukraina som ett problem saknar onekligen demokratiska ryggmärgsreflexer. Oleh Ljasjkos Radikala partiet och Svoboda är tillsammans betydligt större än Gyllene gryning i Grekland eller SD i Sverige. Och radikaliteten på den ukrainska högerkanten är värre. Högerextremisterna är beväpnade och stridsvana.
Men måttstocken verkar vara annorlunda när det kommer till östra Europa. Västs tolerans för antidemokrater och ekonomiskt-politiskt förtryck är av någon anledning alltid lite större.
I parlamentet sitter nu Dimitrij Jarosh, ledare för Högra sektorn samt Igor Mosijtjuk och Andrij Biletskij, från den nazistiska organisationen SNA, bägge befälhavare för den brutala bataljonen Azov, där frivilliga från Svenskarnas parti ingår.
Vilket är lite som att Baader Meinhof-ligan kommit in i riksdagen. Målet med deras stadsgerillor är att undergräva staten.
Deras närvaro innebär inte något maktövertagande men är ett gigantiskt underbetyg för demokratin. 30 procents röstdeltagande i vissa regioner bekräftar den bilden.
Samtidigt fanns ljuspunkter.
Partiet Svoboda som till och med Carl Bildt nu erkänt som fascistiskt hamnade under spärren. Ljasjko tappade glädjande nog i slutspurten. Hans militanta retorik och underdog-image har spruckit i sömmarna samtidigt som många andra kandidater lärt sig tricket att uppträda i uniform och vråla om fosterlandet.
För detta var ett krigsval.
14 distrikt förhindrades att delta på grund av separatisternas aktiviteter i öst. Vilket få kommentatorer i väst verkar bry sig om. Valet anses legitimt för att Ukraina behöver stabilitet oavsett om det omfattar alla medborgare eller inte.
”Närmandet mot EU kan nu fortsätta” konstaterade till exempel Ekot i sin kommentar.
Visst är det fint att tron från Maidanupproret på ett bättre och mer jämställt Ukraina lever kvar. Men det skulle förvåna om det protektionistiska EU anser sig ha råd med den ekonomiska härdsmältan i Ukraina. Och ju längre vändningen i ekonomin dröjer desto mer resolut kommer de destabiliserande krafterna att agera på egen hand. Redan den första november har separatisterna i Östra Ukraina sagt att de ska börja nationalisera den lokala industrin.
Dagen efter håller de sitt eget lilla val.
Ukrainas framtid avgörs mer av huruvida omvärlden kan lösa det akuta hotet om nationell konkurs än av vilken politisk klan som dominerar parlamentet fram till nästa extraval. Och kombinationen bankrutt stat och populära högerextremister med automatvapen brukar ju sällan vara särskilt lyckad.
