Skydda den udda åsikten
Åsa Linderborg om en ryggradslös bokmässa – och intoleransen som hotar yttrandefriheten
DEBATT. Bok och Bibliotek har inte fått ur sig mer än mummel kring sina beslut att först säga ja och sedan nej till Nya tiders monter på årets bokmässa. I går erkände vd Maria Källsson att man hade för lite kunskap om vilka Nya tider är. Låt gå för det, men även den principiella diskussionen om yttrandefrihetens väsen har varit upp till andra att sköta.
Oavsett vad man tycker, måste man säga att högerextremisterna uppnått exakt det de velat: maximal uppmärksamhet. Men det är inte bara av ondo. Yttrandefriheten är enkel som princip men desto svårare som praktik. Sådana här diskussioner måste därför komma med jämna mellanrum.
Ett argument mot Nya tider på bokmässan är att man måste skilja på staten och en privat organisation: Nya tider har visserligen presstöd, men Bok och Bibliotek har ingen skyldighet att släppa in dem för det (Petter Larsson, Aftonbladet 25 aug).
Så brukar jag själv resonera när det gäller Nobelstiftelsen. Den är i sin fulla rätt att inte bjuda in Jimmie Åkesson till Nobelfesten. Men en bokmässa är ändå något annat, särskilt om temat är yttrandefrihet med anledning av att den svenska tryckfrihetsförordningen fyller 250 år.
Det är hedervärt att vilja stoppa nassarna varhelst de än dyker upp. Att de alls försöker ta sig in på bokmässan visar samtidens snabba förskjutning och högerextremismens normalisering. Men yttrandefrihetens själva idé är att skydda den obehagliga åsikten; majoritetens uppfattning är aldrig hotad eftersom den ständigt bekräftas.
Obehagligare åsikter än Nya tiders får man leta efter, men yttrandefriheten kan inte anpassas till omgivningens eventuella känsloliv. Den kan aldrig ta hänsyn till behovet av ”trygga rum”, tvärtom, yttrandefriheten bär alltid ett hot om dålig stämning.
Diskussionen om vilka som ska få ställa ut på bokmässan är bara en händelse av många när antirasister, vänsteraktivister eller identitetspolitiskt orienterade förespråkare vill karva i de demokratiska fri- och rättigheterna. Jag ska ta ytterligare några exempel, men jag vill understryka att inget i det följande ska tillskrivas någon av dem som påverkat Bok och Bibliotek att ändra sitt beslut. Det är tendensen som jag är ute efter, inte enskilda aktörer.
I augusti 2014 skulle den danska teaterföreställningen Med andre øjne gästspela på Malmöfestivalen. Pjäsen hann strykas ur programmet innan ridån gick upp, eftersom tvåhundra namnunderskrifter påtalat för festivalledningen att den var rasistisk. I föreställningen sminkades nämligen skådespelarna så att svarta blev vita och vita blev svarta. Så ville ensemblen Global Stories visa att skinn påverkar vad du ser och hur du blir sedd.
Pjäsens ärende var med andra ord explicit antirasistiskt, men de som protesterade var av en annan uppfattning. När de vita målar sig svarta återupplivar de det stereotypa ”blackfacet”. Alltså ska pjäsen inte visas. Så blev det också.
Här stoppade man något som man inte ens visste vad det var – samtliga tvåhundra undertecknare kan ju knappast ha sett föreställningen innan den kom till Sverige.
Ett annat exempel är Sara Mohammad.
När Sara Mohammad presenterades som sommarvärd reagerade många antirasister på sociala medier mycket starkt, eftersom Mohammad med sina uttalanden om förorten visat att hon är islamofob. Därför borde hon inte få sommarprata i P1. Om de upprörda fått bestämma skulle vi aldrig fått ta del av hennes trauma att som åttaåring blivit utsatt för könsstympning.
Samma sak med den danske poeten Yahya Hassan. Hans erfarenheter av ett aggressivt, bidragsfuskande föräldrahem riskerade att spela rasisterna i händerna, varför en och annan kritiker undrade om han inte borde tänkt sig för. Om Dansk folkeparti växer, är det delvis hans ansvar.
Invandrarkvinnor som vittnar om att samma sorts fundamentalistiska värderingar som de en gång flytt från nu börjar få fäste även i deras svenska bostadskvarter, bemöts med ajabajafingret: Du har fel, så där är det inte alls där du bor! Och hur som helst ska vi inte prata om det, för det vinner bara SD på.
Min poäng är enkel: Man måste kunna hålla flera bollar i luften samtidigt. Det går att vara både antirasist, motståndare till hedersvåld och försvarare av yttrandefriheten.
Ofta är det vänsterföreträdare som drabbas av fördömanden.
För ett par år sen blev Kajsa Ekis Ekman avbokad från flera föreläsningar om den grekiska krisen, efter att någon upptäckt att hon en gång använt fel pronomen om transpersoner.
Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh hotas i skrivande stund med uteslutning efter att hon gjort bort sig i sociala medier.
I våras delade Kakabaveh en fejkad film med SVT-logga om somaliskt månggifte. Efter 23 minuter på Facebook tog hon bort filmen och skrev senare en lång ursäkt på partiets hemsida, men det spelar ingen roll. Medlemmar i Somaliska riksförbundet har initierat en namninsamling med krav på uteslutning, något som Vänsterpartiets ledning på allvar överväger.
Det är många som far illa eller skambeläggs för saker som de sagt eller skrivit. Påfallande ofta är det kvinnor som bemöts med repression.
Några av exemplen visar att många som tror sig vara humanister och demokrater kan ta lätt på ordens, tankens och konstens frihet. De visar också att arrangörer är ett ängsligt släkte som backar så snart någon hackar ihop ett stycke på Facebook.
Framför allt visar det hur svagt förankrad yttrandefriheten är som princip och problemkomplex. Många förstår helt enkelt inte varför den alls finns.
Yttrandefriheten ska inte skydda minoritetsgrupper, den ska skydda minoritetens åsikter. Den avvikande rösten, det som de flesta inte håller med om. Det finns en juridisk tröskel för vad man får säga, men den är mycket hög. Accepterar vi inte det lämnas yttrandefriheten åt sitt eget öde. Utarmad, perforerad, stympad.
Förra året var Ungern temaland på bokmässan. Ingen ifrågasatte egentligen det, problemet var bara hur Bok och Bibliotek skulle hantera Viktor Orbans inskränkningar i pressfriheten. Här var ett gynnsamt läge för protest.
Möjligheten gavs redan kvällen innan mässans invigning, när Bok och Bibliotek i samarbete med Bromberg förlag höll en generös middag för representanter från ungerska staten och hundrafemtio bemärkta namn ur den svenska kultureliten. Gästerna bjöds på flera minnesvärda tal till yttrandefrihetens försvar världen över, men ingen gjorde en sak av Ungern. Den heta potatisen fick ligga kvar på tallriken.
Manifestationen kom i stället på söndagen i den stora mässhallen när Författarförbundet bildade en ring i flera varv runt Ungerns monter. Det var en stillsam men stenhård handling som utnyttjade den yttrandefrihet som alltfler ungrare saknar.
Vad man än tycker om Bok och Biblioteks ryggradslösa agerande åt alla håll, är det ändå skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender. Kanske skulle vi hitta tillbaka till den humor som gått förlorad i de senaste årens åsiktsintoleranta utrensningar.
Hellre flabbet än förbudsskylten. För även om yttrandefriheten är en besvärlig rättighet är den också en befriande möjlighet.
