Vännerna blev dödsfiender
Malin Krutmeijer läser en närgången kartläggning av ledarna bakom ökända maffianätverket i Södertälje
En stinkbombsattack under en boksignering har det hittills kostat Baris Kayhan att berätta om det så kallade Södertäljenätverket. 2014 dömde hovrätten 17 personer i nätverket, flera till långa fängelsestraff för bland annat mord, försök till mord, utpressning, olaga tvång och hemfridsbrott. Hovrätten fastställde också att det funnits ett nätverk, och pekade ut ledaren.
Till tidningen Journalisten säger han att han också väntar sig ett brev från nätverkets ledare, som sitter av ett livstidsstraff i Kumlabunkern för bland annat anstiftan till tre mord, människorov och utpressning.
Hans bok har i alla fall kommit ut. En annan bok i samma ämne stoppades av Brombergs förlag efter påtryckningar och hot.
Baris Kayhan är till vardags grävande journalist på Sveriges Radio, och grävt har han verkligen gjort här: genom tiotusentals sidor förundersökningar, polisförhör, avlyssnade samtal, rättegångsprotokoll och tidningsartiklar. Inte minst har han själv intervjuat såväl poliser som medlemmar i nätverket.
Resultatet är en så detaljrik och närgången skildring av en grupp vänner och släktingar som blev osams, att den i sina delar närapå liknar ett slags empiriskt grundmaterial. Texten slingrar fram genom en spiral av händelser och konflikter som ledde till allt grövre våld.
De flesta i nätverket är assyrier/syrianer, en grupp som det generellt gått bra för sedan de började bosätta sig i Sverige från slutet av 60-talet. Många blev småföretagare, berättar Kayhan, men några ägnade sig åt illegal spelverksamhet och det var ur den som ett kriminellt nätverk efterhand formades.
När medlemmar ur Södertäljenätverket till slut åtalades i tingsrätten för en mängd olika brott, inledde chefsåklagaren intressant nog med en föreläsning om den assyrisk/syrianska gruppen. Hon menade i princip att det fanns aspekter i deras kultur och traditioner – misstro mot myndigheter, informella pengalån – som gynnade nätverkets framväxt.
Att folk var rädda för att vittna mot de kriminella var å andra sidan inte konstigt med tanke på deras våldskapacitet. Varje fall har förstås sina speciella förtecken, men vi ser samma grunddrag i Malmö som inte har någon stor assyrisk/syriansk grupp. Jag ska återkomma till fler likheter med andra städers organiserade brottslighet.
Kayhans berättelse kretsar kring nyckel-personerna i de två grupper som hamnade i konflikt. De växte upp tillsammans och var vänner, som i varierande grad började ägna sig åt sådant som lån och indrivning, illegala spelklubbar, utpressning och vapen- och narkotikahandel.
Runt 2005, ge och ta ett par år, händer något. Den yngre generationen träder in på banan på allvar, och den är annorlunda än den äldre, menar Khayan. I stället för att verka i det tysta och försöka hålla sig under polisradarn, slår de sig för bröstet. Plötsligt skjuts det i bostadsområden och centrala lokaler. Bandidos supportergrupp X-team får vittring på pengar och unga män med våldskapital, och rekryterar bland barndomsvännerna.
Om man lyfter blicken bortom de specifika personerna och händelserna, så liknar detta en utveckling som också andra har beskrivit. Till -exempel skriver Sydsvenskans kriminalreportrar Joakim Palmkvist och Tobias Barkman i sin bok Maffiakrig (Bonniers 2011) hur det i Malmös kriminella värld, vid ungefär samma tid som i Södertälje, sker ett generationsskifte. Också här begår de unga våldsbrott öppet i centrala stan, de vill göra sig ett namn, har tillgång till vapen, går i vissa fall in i X-team och så vidare.
Nätverken är ofta vänbaserade och inte så fasta i konturerna. Palmkvist och Barkman noterar att vissa av de unga inte ens själva uppfattar sig som del av ett nätverk.
När jag läser om de unga männen från Södertälje så verkar de emellanåt så pass impulsiva, eldiga och sinsemellan snacksaliga – de avlyssnade samtalen är fulla av rykten, hot och föro-lämpningar – att det ter sig som ett mirakel att de inte åkte dit tidigare.
Men just detta, att deras relationer och handlingar inte följde kända mönster, gjorde att polisen, precis som de erfarna kriminalreportrarna Palmkvist och Barkman i Malmö, till en början hade svårt att begripa hur de olika brotten hängde ihop. Det krävde tid och massiva insatser att vaska fram den indiciekedja som till slut fällde flera i Södertäljenätverket.
Baris Kayhan placerar inte in det som hände i Södertälje i den större bilden, och han snackar inte jättemycket kriminell ekonomi heller. Om jag ska dra lite analys ur hans en smula underförklarande berättelse, så menar han att våldsspiralen handlar mer om en svårutredd härva av personliga relationer än om ekonomiska incitament.
Detaljrikedomen är ibland till bokens fördel, ibland till dess nackdel. Läsningen kan bli tröttande med alla namn, personförhållanden och små och stora händelser. Allt känns heller inte direkt betydelsebärande för den större bilden, och någon gång undrar jag om Kayhan haft lite svårt att hålla lagom distans.
Till stil och perspektiv skiljer sig berättelsen en del från många sådana här reportageböcker. Här finns inte mycket deckaraktigt raffel, och inte ett ord om hur författaren upplevt sina möten med några grovt kriminella män. Kayhan skriver inte heller ut en massa upprördhet å läsarens och statens vägnar över den svarta ekonomin och våldsbrotten. Vi får tänka själva, på gott och ont – jag hade önskat mig lite mer analys, men jag uppskattar att slippa skrivas moralen på näsan.
