Vår eviga längtan till månen
Femtio år efter månlandningen tittar Karin Svensson närmare på månen som myt och verklighet
En hel planet höll andan när månlandaren Örnen – efter en skakig inflygning – stillsamt planterade sina runda markfötter i det nordvästra hörnet av Stillhetens hav. Klockan var 19.50 svensk tid den 20 juli 1969. En halv miljard miljoner människor följde händelserna från tv-soffan, många av dem långt in på småtimmarna för att se Neil Armstrong sätta ner sin vita känga i månytans finkorniga sand.
– Det är faktiskt människans största äventyr, som visade vart vår nyfikenhet kan ta oss. Och tänk att de gick i land med det 1969, när datorerna som de använde kunde jämföras med avancerade brödrostar, säger vetenskapsjournalisten Victoria Dyring, som leder SVT:s jubileumskväll.
I morgon, 50 år efter den historiska dagen, visar kanalen tre nya dokumentärer om Apolloprogrammet, det tioåriga rymdprojektet som kulminerade i månlandningen. Mellan filmerna rapporterar Victoria Dyring från NASA i Houston och Florida där man förbereder sig för det nya månäventyret: att göra himlakroppen till en bas för framtida rymdfärder.
Människor har längtat efter att resa till månen långt innan det var tekniskt möjligt. Redan på 1600-talet fantiserade astronomen Johannes Kepler om att betrakta jorden från månen, och på 1800-talet dök månresor upp i berättelser av Edgar Allan Poe, HC Andersen och Jules Verne. Bara sju år efter filmkonstens födelse 1895, häpnade publiken åt de avancerade specialeffekterna i George Méliès Resan till månen.
1929 gjorde den tyske demonregissören Fritz Lang filmen Månraketen, som på en rad punkter förutspådde hur framtidens månfärder skulle gå till, inklusive nedräkningen till uppskjutningen och att man använde en lång raket som delade sig i flera steg. I Tredje riket förbjöds filmen eftersom den ansågs ha för stora likheter med det tyska raketprogrammet.
Rymdfilmer fick en boom under 1950- och 60-talen och den tyske raketforskaren Wehrner von Braun (som tillfångatogs av USA efter krigsslutet) samarbetade med filmskapare för att få amerikanerna att ställa sig bakom hans dröm om att skicka människor till månen. Raketforskningen och populärkulturen hamnade i en sorts symbios med varandra.
– Vår fantasi är den stora motorn för både forskningen och underhållningsbranschen, för film och litteratur. Det är samma grogrund. Och när något har börjat kittla mänskligheten, då är det svårt att stoppa oss, säger Victoria Dyring.
I samband med 50-årsjubileet kommer en störtflod av nya böcker om resan till månen, om människorna, vetenskapen och politiken. En bok som sticker ut i utbudet är serieromanen Moonbound, med förord av astronauten Michael Collins (han som blev kvar i omloppsbana när Armstrong och Buzz Aldrin landade på månen). Serietecknaren Jonathan Fetter-Vorm skildrar månfärden i detalj, men berättar också om urgamla månmyter, om de tidiga astronomerna som studerade månen – och om månens färg.
– Från jorden ser månen ut som ett snölandskap, men det beror på solljusets vinkel. På nära håll ser måndammet ut som blyerts. För mig blev det en kraftfull metafor för hur månen kan betyda många olika saker för oss, berättar han på Skype från Montana.
I Moonbound skriver Jonathan Fetter-Vorm att månen består av ”lika delar myt och mineral, ett omen för siare och en musa för poeter [...] en blekt ljus i det kalla mörkret – ett stycke fast mark att stå på”.
– Solen och månen är de himlakroppar som påverkar oss mest, och solen är skrämmande – ett brinnande klot som man får ont i ögonen av att titta på. Månen kan vi betrakta hur länge som helst utan att skada oss, den är ren och skimrande och får oss fundera på hur det skulle vara att åka dit. Under ett årtusende har vi föreställt oss att den är ett slags utopi, säger han.
Månlandningen 1969 väckte också ett intresse för rymdresor hos popartister som David Bowie och Elton John, med låtar som Space oddity och Rocket man. Men i deras rymdskildringar finns ingen munter pionjäranda, bara vilsenhet och vemod – en stark känsla av att vara helt ensam i det stora okända. Det berättar författaren Maria Küchen om i sin nya essäbok Rymdens alfabet, där hon djupdyker i sitt stora intresse för rymdfärder.
– Varför skrev de inte sånger om det som astronauterna uttrycker, att det är spännande och kul att åka ut i rymden? Kanske är låtskrivare oftare personer som är lagda åt grubblerier. För att bli astronaut så måste man vara en gladlynt sort, man måste se ett problem och tänka ”wow, det ska jag lösa”, säger Maria Küchen med ett skratt.
Under de fem senaste decennierna har månlandningen varit föremål för en lång rad filmer och tv-serier, både hjältesagor och parodier (som Iron sky, en finsk actionfilm där Nazityskland koloniserar månens baksida). Förra året kom First man, en påkostad och realistisk film om Neil Armstrong som vågade göra människa av den amerikanska nationalhjälten – något som fick hård kritik av mer konservativa biobesökare.
Men faktum är att Apolloprogrammet aldrig hade hela befolkningen med sig, det kritiserades hårt av medborgarrättsrörelsen som såg projektet som ett sätt att dra uppmärksamheten från orättvisorna i det amerikanska samhället. Med filmen Dolda tillgångar (2016) uppmärksammandes segregationen inom NASA på 60-talet, och det dröjde till 1983 innan USA fick sin första kvinnliga astronaut. Efter månlandningen drabbades vi också av en sorts kollektiv baksmälla, förklarar Maria Küchen.
– Det fanns en vision om att ”nu kommer det att bli annorlunda”. I stället fortsatte vi att kriga med varandra. Det visionära när det gäller rymdfart är liksom bortnött, men vi snuddade ändå vid något. Michael Collins beskrev det som att en flyktig känsla av stark gemenskap uppstod i samband med månlandningen – ett litet tag fick vi känna att vi är ett på den här planeten.
Jag frågar serietecknaren Jonathan Fetter-Vorm om vi kan lära oss något av tidsandan från månlandningen. Han svarar att han önskar att vi kunde återgå till att uppleva underverken omkring oss i stället för att maniskt dokumentera allt som vi är med om.
– När jag gick igenom bilderna som astronauterna tog under månlandningen så insåg jag att allihop föreställer Buzz Aldrin. Det finns inga fotografier på Neil Armstrong på månen, bara gryniga videobilder, eftersom Aldrin glömde bort att plåta Armstrong. Jag gillar tanken att någon åker hela vägen till månen och blir så uppspelt att han glömmer bort att fota.
TRE MÅNKULTURTIPS
Jonathan Fetter-Vorm: ”Jag gillar Duncan Jones film ’Moon’ (2009). Jag tror att den ger en realistisk bild av hur vår framtid på månen kan te sig. Den är ganska dystopisk, den handlar om jakten på naturresurser och suddar bort all månmystik – månen blir ett dystert gruvläger.
Maria Küchen: ”I Italo Calvinos novellsamling ’Kosmokomik’ (1965) finns en både vemodig och rolig novell om hur det var när månen låg mycket närmare jorden. Jaget i berättelsen berättar att ’när jag var liten då kunde man fortfarande göra utflykter till månen’. Det är en väldigt fin berättelse.”
Victoria Dyring: ”Jag vill väldigt gärna tipsa om kortfilmen ’Wallace & Gromit: Osten är slut’ (1989). Månen har väl aldrig skildrats mysigare – en helt ljuvlig film om en picknickresa som vi nog tittar tillbaka på om några år för att säga att Wallace och Gromit var lite före sin tid.
PODD 50 år efter månlandningen: ”Nästa milstolpe i rymdhistorien”
Med anledning av det är femtio år sedan den första människan satte sin fot på månen, så djufördjupar sig vår nyhetspodd Aftonbladet Daily i den nya rymdkapplöpningen.
