Kafka höll – det gjorde inte ”Evig anställning”
Novellen ”Svältkonstnären” sammanfaller med idéerna i Goldin+Sennebys stoppade verk – men med nyanser
Framstår det inte som smått ironiskt? Den svenska konstscenens ”übersmarta” ekonomisnillen Goldin+Senneby lyckades inte ens få ut den summa som skulle finansiera Evig anställning på finansmarknaden. Kapitalförsörjningsförordningen satte stopp för deras performativa och processbaserade verk, där den som skulle inställa sig för att utföra det inte förväntades göra något alls, samtidigt som lön utgick genom avkastning på den budget som en för ändamålet uppsatt stiftelse investerat på finansmarknaden.
Verket skulle åskådliggöra ”Pikettys tes att investerat kapital ökar i värde snabbare än vad en lön ökar”. Fast det är väl snarare ett samtida faktum än en spekulativ tes? Och bör man inte förtydliga vilka investeringar och vilket kapital det rör sig om? Snarare än att beskriva ett på finansmarknaden investerat kapital som värde rätt och slätt bör det beskrivas som diskonterat värde i väntan på förverkligande.
När Goldin+Senneby utifrån givna förhållanden förutskickade en evig anställning suddades dessa nyanser ut, verket blev apologetiskt. På så vis förlorade det i estetiskt urskiljbar reflektion vad konstnärerna vann i förnöjsamt undandragande (deras gimmick). Att evigheten visade sig förvaltningstekniskt ändlig framstår som än mer ironiskt då Evig anställning därigenom sammanfaller med huvuddragen i en i dag 100 år gammal text av den som brukar ses som de byråkratiska hindrens oöverträffbara skildrare.
”Intresset för svältkonstnärer har minskat avsevärt de senaste årtiondena. Medan det förr i världen var en god affär att i egen regi arrangera stora uppvisningar av det slaget är sådant numera fullständigt omöjligt.” Tillbakablicken inleder Franz Kafkas novell En svältkonstnär (1922), om en namnlös man som på offentliga platser utövar konsten att fasta, att bokstavligen inte göra någonting. Hans avsikt var att ”hålla på länge än, ja, hur länge som helst”, men den impressario som anlitats för att hålla marknadens intresse uppe tvingar svältkonstnären att (likt Jesus) sluta fasta efter 40 dagar.
Som över en natt och på grund av orsaker som ingen brydde sig om att utreda svalnade publikens intresse. Svältkonstnären tvingas ta anställning på en cirkus – ”för att skona sig själv tittade han inte ens på villkoren i kontraktet” – men avlider bortglömd på en undanskymd plats. Oavsett om det skett i egen regi, under entreprenören-impressarion eller på den industriella cirkusen hemsöktes svältkonstnären av publikens misstanke om fusk – och hur skulle han ens kunna bevisa att han ingenting gjort/ätit? Men ”det var inte svältkonstnären som lurade någon, han arbetade ärligt, det var världen som lurade honom på hans lön”.
Kafkas novell har behållit sin estetiska halt i 100 år. Det beror på att han skrev in det historiska herraväldets godtyckliga föränderlighet i verkets själva struktur – till skillnad från Goldin+Senneby som med en överansträngd men otillräcklig gest ville föreviga det.
