Inte insmickrande, bara vackert

Tonsättarweekend till Tommie Haglunds ära på Konserthuset

Miah Persson, sopran.

Ljuva smärta – så kan man faktiskt sammanfatta Tommie Haglunds musik, som nu föräras en Tonsättarweekend på Stockholms konserthus. Torsdagens invigningskonsert bestod av fem nummer, fyra av Haglund samt ett av Frederick Delius, den engelske impressionisten vars sköra klangvärld är en av alla de föregångare som man kan höra eka i Haglunds verk.

Öppningsnumret, Serenata per Diotima för stråkar från 2015, skapar en tät, ljus stråkklang som skimrar sommarlikt och minner om 1900-talets tidiga impressionism. Debussy eller Grieg gör sig också påminda i hörselminnet. Den något för långa Hymnen an die Nacht (2005) alluderar på Novalis berömda diktsvit och är ett stort orkesterverk som ringlar sig genom musikhistorien. Senromantiken och kanske allra mest Allan Pettersson, som hade samma slags ångestfyllda musik ur vilken ett slags försoning kunde resa sig. Haglunds klangfärger är inte fullt lika hårda eller ångestridna som hos Pettersson, men kontrasterna finns där, vilket blev tydligt i violinsolisten Ilya Gringolts säkra framförande; mjukt men med stålwire.

Miah Persson, alltför sällan hörd från svenska scener numera, var solist i La rosa profunda (efter Jorge Luis Borges). Hennes lika kraftfulla som mjuka sopran gifte sig elegant med Kungliga Filharmonikerna under Tobias Ringborgs ledning, där rösten ligger tätt intill orkestern och blir ett slags jämställt instrument.

Beställningsverket som avslutade kvällen, Symfoni, kort och gott var nära 45 minuter långt, men motiverar sin längd genom variationsrikedomen, som är större än i Hymnen an die Nacht. Här tycks vi resa genom en rad ljuvligt smärtsamma tillstånd, en skälla kan smälla till men mötas av vackra stråkar, sköra klanger som väcker det ljuva efter smärtan.


Det är nu snart ett halvsekel sedan konstmusiken till stora delar sysslade med experiment som distanserade konserthuspublik. Men sedan flera decennier har det kommunikativa återvänt, kompositörer vill bli lyssnade till. Det har tagit lite tid innan detta har fått fäste hos både konserthus och publiken. Den här tonsättarweekenden är en utmärkt exempel på samtida svensk konstmusik som utan att vara insmickrande kort och gott är vacker.

Hela helgen pågår den musikaliska skönheten.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln