Han gjorde usla filmer uthärdliga
Malin Krutmeijer om hur hon blev kär i Michael Nyqvist
För knappt femton år sedan gick jag och en kompis och såg Kjell Sundvalls Grabben i graven bredvid. Det var ett guilty pleasure en söndagseftermiddag, vi kryddade popcornen med lätt ironi.
Tills Michael Nyqvist fyrade av ett sina plötsliga, varma och alldeles äkta leenden. Rollen som bonden Benny må i grunden ha varit fånig, liksom filmens hela kulturkrockspremiss – när bibliotekarien Desirée i en scen kastade sig över Benny förstod vi henne precis. Mannen var ju oemotståndlig.
Där och då blev vi kära i Michael Nyqvist. Med sin rolltolkning gav han en charmig men småpinsam bagatell ett litet subversivt och intressant drag: ärkemannen Benny blev en riktig människa, och det var vackert, rörande och hur sexigt som helst.
I Lukas Moodyssons hyllade Tillsammans, som kom två år tidigare, gestaltade Michael Nyqvist en annan manlighet, när hans frustrerade rollfigur Rolf tog till våld i krocken med 70-talets uppfordrande kollektivliv. Också Rolf blev en människa, ofta obehaglig men begriplig.
Och ärligt talat: hade Kay Pollaks Såsom i himmelen varit uthärdlig alls utan Michael Nyqvist i den extrema huvudrollen som körledaren Daniel a k a Kristus själv på den norrländska landsbygden? Nu tar jag väl i, tänker alla ni som älskar eller hatar filmen, men se den igen och lägg märke till alla de fina nyanser som Michael Nyqvist lyckas tillföra denna i alla bemärkelser bombastiska rulle.
I Pernilla Augusts träiga Hjalmar Söderberg-filmatisering Den allvarsamma leken från 2016 bidrog han tvärtom med lite välbehövlig yvighet och kött och blod. Han fick en Guldbagge för bästa manliga biroll, och för mig var hans tidningsredaktör behållningen i den filmen.
Som filmskådespelare hade Michael Nyqvist helt enkelt en känsla för både sin egen roll och för vad den kunde göra för sammanhanget. I Millennium-filmerna blev han lite bortdribblad när filmskaparna bestämde sig för att Lisbeth Salander, inte Mikael Blomkvist, var dragplåster och den enda starka huvudrollen, vilket jag tyckte var synd. I böckerna är Blomkvist faktiskt mer spännande än så, och Nyqvist hade, med sin skicklighet, förtjänat större utrymme att utforska rollen.
Han slarvade inte utan tog det tänkande, kännande, seriösa och ambitiösa skådespeleriet med också till breda genrefilmer. I de senare årens stora internationella produktioner hade han inte riktigt fått visa det – ännu, har jag tänkt, för jag drömde om att en Lars von Trier, Jane Campion eller varför inte Denis Villeneuve skulle få upp ögonen för honom och ge honom något att bita i.
Nu blev det inte så, och han hann heller inte debutera som regissör. Dramakomedin En veterinär för mycket försenades av ekonomiska problem. Det är för jävligt faktiskt, för sorgligt och ledsamt och en stor förlust.
