Nu kan kulturkrigets såpa flytta till Venedig
Ny direktör för det hela från italiensk extremhöger – och nya bud i polska paviljongen
Nytt år, nya föresatser, ny Venedigbiennal. Okej, vi är absolut en pytteliten minoritet som tänker på detta event, denna världsutställning i miniformat som överlevt så många politiska och kulturella förändringar. Årets konstbiennal är den sextionde i ordningen, uthålligheten är imponerande.
Under Mussolinis diktatur tog fascisterna över biennalen från staden Venedig, och breddade också repertoaren med film, musik och teater. Nu reser sig historiens spöke: i oktober förra året nominerade Melonis kulturminister Gennaro Sangiuliano den sicilianske journalisten och författaren Pietrangelo Buttafuoco till ny direktör för det hela.
Buttafuoco har en bakgrund i italiensk extremhöger och har skrivit böcker om både Berlusconi och Mussolini. Men han har också konverterat till islam (på grund av att han ser Sicilien som bärare av muslimsk kultur) och därför dragit på sig ett visst ogillande från Melonis sida.
”Jag är ingen fascist, jag är något annat” svarade Buttafuoco på en rak fråga för 25 år sedan. Detta ”något annat” är fortfarande oklart. Lika oklart är hur det ska gå – Buttafuoco har ingen stor erfarenhet av att leda stora kulturorganisationer. Men högern firar: äntligen, 90 år senare, är makten över Venedigbiennalen tillbaka där den hör hemma!
Det är extremt, och det är oroväckande. Utnämningar av personer som inte har meriter nog till inflytelserika poster, var såg vi det sist? Javisstja, i Polen. I turerna kring Janusz Janowskis chefskap och den tänkta konstnären till årets biennal, Ignacy Czwartos.
Strax innan nyår gick denna kulturkrigssåpa in i ett nytt avsnitt. Kulturministern, Bartłomiej Sienkiewicz, har ingripit och helt enkelt bytt ut den nationalkonservative Czwartos mot konst av mer samtidsmässigt snitt, ukrainska Open Group. Deras verk, ”Repeat after me”, kommer att levandegöra kriget, livet som flykting, Europas samtida kris som många ser den.
Jag är ganska tveksam till om två fel gör ett rätt: utnämningarna i Polen var kraftigt politiserade, men att en kulturminister ingriper utan någon som helst armlängds avstånd är också anmärkningsvärt. En del av mig hann ändå bli lite nyfiken på denne Czwartos, vars verk jag bara sett på skärm. För all del, antagligen skulle jag inte tycka om dem, men de skulle kunna vara intressanta som konsthistoriska uttryck för en epok.
Å andra sidan kan ”intressanta uttryck för en epok” vara något som biter en i baken, om nu Buttafuoco får för sig att vara, ska vi säga förändringsbenägen. En farhåga är att han genomför den italienska högerns dröm och återtar den tidigare italienska paviljongen i Giardini – en symbolhandling av nationalistiskt högsta värde. Eller, värre, utser någon nationalkonservativ galning att leda konstbiennalen i framtiden. Janusz Janowski kanske?
