Vår vurm för religionen måste tolkas politiskt
Därför älskar kultursidorna konvertiter – av rätt sort
Häromveckan fick min pappa en bönesten av en släkting som blivit religiös efter 15, 20 år i Sverige och ett helt liv av politisk kamp. Ner mot bönen, ut mot gud. Åtminstone var det så det kändes. Bönestenen hade stoppats in i ett gammalt kuvert från Försäkringskassan och det stod något i stil med inshallah kommer även du en dag …
Att min släkting blivit religiös är inte helt okomplicerat. För många i familjen känns det som ett svek. Den känslan, av att han lämnat något för något annat, grundar sig i en tanke om att religiositeten är en indirekt politisk förflyttning. Samtidigt finns en förståelse för att det, till sist, är hans räddning. För värre vore om han inte trodde på något alls.
I boken ”Gud:jakten” skriver författaren och Expressen kulturs Joel Halldorf som ofta, eller alltid, skriver om samtidens kristna dimensioner, att vi alla är religiösa. Dels för att vi alla kan göra andliga erfarenheter, dels för att vi alla tillber något. Och kanske handlar konflikten i min släkt om vart man riktar sin tillbedjan – eller tilltro. Släktingens omdirigering blir en ödslig påminnelse om den politiska organiseringens misslyckande.
Jag är övertygad om att det religiösa i vår tid borde ses som politiskt
Kulturskribenter och utövare som uppmärksammar den kristna tron, i synnerhet den som konverterat eller fördjupat sig ytterligare i sin tro, uppmuntras i dag. Det finns en känsla av att konvertiten på kultursidorna är det subversiva substitutet, om ”kulturmarxisten” betraktades som det förr.
De senaste åren har kultursidorna intresserat sig för människor som sökt sig till gud, allra främst kristna samfund. Matilda Voss Gustavsson skrev till exempel om de unga svenskarna som väljer att bli katoliker. Wera von Essen skriver om hur huvudpersonerna hittar till katolicismen i sina romaner ”Våld och nära samtal” och ”En debutants dagbok”. Erik Schüldt, som konverterade till katolicismen, har under året startat podden ”Sökarna” genom föreningen Valv, där han har andliga samtal med olika kulturpersonligheter. Nyligen såg jag pjäsen ”K” på Konträr, baserad på Katarina Frostensons bok med samma titel, som flödade av referenser till Bibeln och författare med katolsk bakgrund som Birgitta Trotzig och Simone Weil. Publiken gav stående ovationer.
SvD:s Essy Klingberg intervjuades i fjol i Dagen om sin kristna tro, där hon säger att människor verkar förväxla religion med politik. Och ja, man kan säga att jag är en av dessa människor. Förväxla är inte det ord jag skulle använda, men jag är övertygad om att det religiösa i vår tid borde ses som politiskt. Precis som att jag tror att den privata sfären angår den offentliga.
När jag var i Sigtuna i mars träffade jag författaren Ylva Eggehorn. Hon berättade om hur ensamt det var att på 70-talet skriva om sin kristna tro på kultursidorna. Men när en skandal inom pingströrelsen blossade upp, var Expressen snabba med att önska texter från Eggehorn. DN:s Kristina Lindquist skriver att det var en kamp för henne när hon var yngre att vara kristen, så till den milda grad att hon till slut upphörde med sin tro. Medan Essy Klingberg säger att det är ”ganska okomplicerat att vara kristen”.
Det måste sägas att det skett en förflyttning.
Den som gjort ett aktivt, individuellt och rationellt val, den som självmant sökt gud och kan motivera varför, lämpar sig bäst för sidorna. Intresset förhåller sig till förtjusningen över individens egen resa och självförverkligande. Och den kräver ett oberoende av ett kollektiv. Samtidigt utkrävs en intellektuell formulering kring den egna gudstron, jag tänker på det när jag lyssnar på ”Sökarna”. Och inte sällan formuleras sökandet efter gud som kritik mot vår tids premisser.
Johannes Anyuru är kanske det muslimska undantaget som bekräftar regeln om vurmandet för kristna kulturpersoner. För visst skönjer jag ett selektivt intresse. Det har med klass att göra. Det har med vilket inträde i vilken religion att göra. Det har med konvertitens status att göra. Det har med vilken kulturform konvertiten upptar sig med.
Mättade som omättade vänder sig människor till gud. Det är svårt att bortse från att det är ett symptom på vår individualistiska tid
I boken ”Islam and western society” skriver den amerikansk-pakistanska författaren Maryam Jameelah om hur det ”progressiva” samhället blev västvärldens dygd, synonymt med liberala värden med allt vad det innebär: hög tillväxt, oreglerad ekonomisk och teknologisk utveckling, individualism och en kollektiv minnesförlust. Men frånvaron av det permanenta, stabila innebar för henne förnekande av andra värden. Hon vände sig till religionen, till islam och konverterade. Här kunde hon finna de absoluta värdena som hon saknade i det ”progressiva” USA.
För en muslim i västvärlden är den politiska dimensionen ofrånkomlig.
Jameelahs tro stod hela tiden i relation till en kritik av västerländska doktriner. Där religionen blev en grogrund för att formulera sig politiskt.
Tanken om det kollektiva uppstår inte sällan som en abstraktion för min generation. I Voss Gustavssons reportage pratar en av konvertiterna om unga människors längtan efter att slippa vara gud i sina egna liv. Vilket för mig låter som entreprenör, frilansare och gig-arbetare som säger sig vara sina egna chefer. Förtjusningen och helvetet med det. Den konstanta förbindelsen till sig själv, i avsaknad av en större apparat, är en ensam plats.
Men gå till dig själv, and you will find! Ta saken i egna händer. Hungriga barn är föräldrarnas eget fel. Arbetsplatsens brister blir enskilda arbetares problem. I stället för att minska arbetsbelastningen erbjuds mindfulnesskurser för att öka produktiviteten. Dina somatiska sjukdomssymtom förpassas inte sällan till psykiska besvär, fundera på hur du lever, kan du själv förändra ditt liv.
Jag jag jag, me me me.
Jag tänker på min mamma som i flera år sökte vård för sitt hjärta och som, efter undersökningar, blev rekommenderad KBT-behandling. Den gick delvis ut på att hon skulle sitta inne på 1177 och besvara enkäter om sin ”psykiska ohälsa”. ”Du som ju varit med om så mycket svårt i livet, det är klart att du kan svimma av din panikångest.” Sen kom stroken och den kom från hjärtat.
Uppmaningen från samhället att söka oss inåt, inte i andligt syfte, men som en del av sökandet, besattheten, av jaget, blir till slut tomt.
Mättade som omättade vänder sig människor till gud. Det är svårt att bortse från att det är ett symptom på vår individualistiska tid – i brist på andra former av kollektiva organiseringar och visioner.
Min släkting med bönestenen föll hela tiden utanför systemet. Hans politiska identitet blev till ingenting här. Vart skulle han vända sig med sin ensamhet, med sina psykiska besvär, med sin fattigdom? Till sig själv! Seek and you will find! Och det gjorde han och hittade inte det han sökte. Men därifrån, i sin ensamhet, navigerade han sig fram till gud. Åtminstone fanns en fysisk plats att gå till; moskén på fredagar och människor att möta.
