Mellan ord och språk
Magnus William-Olsson om den svåra konsten att översätta poesi
För ungefär ett år sedan satt jag med en grupp turnerande svenska poeter på ett tåg från Marrakesh till Casablanca. En aning bakfulla, dåsiga, tills en av oss tog upp en rad av Emily Dickinson: ”Pain – has an element of blank –”. Hur ska den översättas?
Själva utsagan, den att det finns ett slags tom-/blank-/icke ifylldhet i smärtan, är så träffande att alla i tågkupén med den framrusande öknen utanför fönstret genast tyckte sig fatta vad raden ville ha sagt. Men dess precisa innebörd föreföll ändå olösligt bunden vid dess läte. Den orena assonansen ”p ain-h as an-bl ank”. Strukturen av fullbordan och inramning vunnen genom börjans och avslutningens två enstaviga ord, vilka båda inleds med klusil. ” Pain”, ” blank”. Ta dem i munnen! Så distinkta, vaktande mellanledets väsande mummel ”hasanelementof”.
Få poeter har oftare varit föremål för översättningsdiskussioner än Emily Dickinson (1830–1886). Hon föddes och levde hela sitt liv i hålan Amherst cirka 15 mil väster om Boston. Hennes tillvaro vet man inte mycket om, men i gengäld har det spekulerats våldsamt, i synnerhet i hennes eventuella kärleksliv. Först efter sin död blev hon erkänd och numera är Dickinson, vid sidan av Walt Whitman, självklart den moderna amerikanska poesins portalgestalt.
På svenska finns flera översättningar, inte sällan kommenterade, men ingen har gått så redovisande till väga som Ann-Marie Vinde gör i den nya volymen Min flod flyter mot dig. Boken rymmer ett ingående efterord, vilket utöver biografi tar upp skrivsätt, dikternas svenska receptionshistoria och i anslutning därtill översättningsteoretiska frågor. Och dessutom gör Vinde filologiska kommentarer till varje enskild dikt.
Boken är förstås tvåspråkig så att varje engelskt original speglas i sin svenska motsvarighet. Ett framställningssätt som gör skillnaden till läsningens egentliga föremål. Poetiskt är det inte så lyckat, de svenska tolkningarna framhålls liksom programmatiskt som tillkortakommanden. Men här är det inte heller poesin som sådan, utan poesin översatt som är poängen.
Frågan om översättning alls är möjlig är gammal och har två extremer. Den äldsta – av grekiskt/latinskt ursprung – tänker sig att det finns en mening bakom, under eller i språket vilken låter sig uttryckas genom olika munarter. Den yngre, semitiska eller kanske snarare monoteistiska, ståndpunkten hävdar att meningen är oskiljaktig från språket och att den så att säga fyller det ända ut i de enskilda lätena och bokstävernas själva form.
Den förra hållningen medger en översättningspraxis där man, med Ciceros ord, bör flytta utsagan ”inte
räknad utan vägd”, medan den senare hävdar en principiell oöversättlighet, med utgångspunkt i de gudagivna skrifterna. Att översätta den enda gudens absoluta skrift är förstås ogörligt. Poeter brukar gärna ansluta sig till oöversättbarhetsdoktrinen: ”Poetry is what gets lost in translation” ( Robert Frost). Men alla översättare vet att de i regel överger den i samma ögonblick som de får frågan om man får översätta deras dikter.
Ann-Marie Vinde hävdar i princip oöversättbarheten, men menar att man med hjälp av filologisk nit kan skapa acceptabla repliker. Och hon är inte rädd att ta ställning, när så krävs. Ta bara den lilla dikt som lyder ”Could mortal lip divine / The undeveloped Freight / Of a delivered syllable / ’Twould crumble with the weight.” Vinde noterar att den jambiska rytmen tycks bära diktens form, men väljer ändå att översätta i trokéer: ”Anade dödlig läpp / hela innebörden / av uttalad stavelse / krossades den av tyngden.” Detta får nog i alla avseenden anses vara en översättning i Ciceros anda. Jag gillar den skarpt, men den vilar tungt på kännedom om originalet.
Ställd inför en sådan tolkning kommer man, som jag ser det, till den centrala frågan vad gäller poesiöversättning: vad är det egentligen som ska översättas? Vad – och var – är dikten?
Vides filologiska utgångspunkt är förstås att dikten sammanfaller med originaltexten. Och det är ur ett perspektiv en odiskutabel sanning. Men är dikten, å andra sidan, inte alltid en läsning, en gestaltning av bokstäverna och orden? Existerar det alls någon dikt bortom läsningen?
I gammal grekiska förekommer, grovt sett, tre uttryck för tolkning. Det filosofiskt konnoterade hemeneia, det teologiska exigesis och det vardagliga metafrasis. I samband med den mest berömda av alla översättningar, den till grekiska av den judiska Toran på 300/200 fKr talas det väsentligen i termer av hermeneia. En exeget är snarast en uttolkare av drömmar och orakel.
Några hundra år senare, hos Plutarkos och Josephus, det första århundradet efter Kristus, etableras begreppet ”metafras” sammansatt av leden ”meta” (mellan) och ”frasis” (fras). Översättaren, metafrasten, står i själva mellanrummet mellan orden och språken. Hon eller han är det kroppsliga relä genom vars muskler, hjärna och sinnen det ena ska övergå i det andra och likväl förbli vad det var.
I det perspektivet blir akten, själva görandet, väl så viktig som dess föremål. Tanken att dikten som fenomen inte är en text med ett karaktäristiskt utseende, utan något som uppstår då vi läser texten, på samma vis som musik uppstår först då någon spelar noterna, har återkommit genom historien i ett par tusen år. Just nu är den åter aktuell, i hägnet av disciplinen ”kognitiv poetik” (se till exempel den danska antologin Kognitiv poetik, ed. Line Brandt och Frank Kjørup, Aarhus Universitetsförlag, 2009). Litteraturen och människan, språket och kroppen hänger oskiljaktigt samman. Först när någon gör något med texten uppstår det vi kallar en dikt. Tanken är utmanande, också för översättningskonsten. Om dikten inte är detsamma som texten, vad är det då översättaren bör vara trogen?
En av poeterna i tågkupén mot Casablanca har översatt mycket svensk poesi till arabiska och njöt av svenskans och engelskans relativa släktskap. Han ville lägga tonvikten vid ordet ”blank” och föreslog trots skillnaden i innebörd: ”Smärtan – är en aning blank”. En annan av poeterna invände att det ju inte vara fråga om vad smärtan är, utan om vad den rymmer och ville lägga tonvikten vid det latinska ”element”: ”Det finns ett icke avgjort element i smärtan”. Ett tredje förslag gick på ljudlikheten och klusilerna ” plågan är inte sällan blank”. Så haglade idéerna om vad som skulle översättas alltmedan öknen gick över i åker. Talade vi då alls om samma dikt?
Inför dikten är man alltid ensam och oense. Det är detta faktum som gör poesiöversättning till en konstart och poesiöversättaren till en konstnär i samma mån som violinisten eller operasopranen. Hon eller han ska inte bara förstå originaltexten, hon ska också skapa den dikt hennes översättning ska vara trogen, och sedan göra själva översättningen.
Den stora förtjänsten med Min flod flyter mot dig är att den lägger denna komplicerade process i öppen dager. Ingen som intresserar sig för översättningens konst bör lämna den oläst.
