Man skulle ha varit med!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-27

HANNA HALLGREN läser om kvinnorna på Fogelstad

Fogelstadkvinnor, fr v Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Sittande Kerstin Hesselgren.

När jag skriver dessa rader, inhyst i en av Författarförbundets stugor på Runmarö i Stockholms skärgård, känner jag mig sällsamt befryndad med de Fogelstads- och Tidevarvskvinnor som avporträtteras i Ulrika Knutsons Kvinnor på gränsen till genombrott. Här ute på ön traskar jag kring i stora gummistövlar, alldeles som Siri Derkert. Plockar blåbär med myggorna surrande, så som jag föreställer mig Elin Wägner i Smålandsskogarna kring Lilla Björka. Bär brunnsvatten som Moa Martinson. Lagar mat lika dåligt, som säg - Elisabeth Tamm, Hagar Olson och Honorine Hermelin. Och så tänker jag de viktiga tankarna.

Det är en, på flera olika sätt, stor bok som Ulrika Knutson skrivit. Stor, för att det ligger mycket källforskningsarbete bakom; Knutson har suttit på Kvinnohistoriska Samlingarna i Göteborg och gått igenom flera personarkiv: (läkaren) Ada Nilssons, (pedagogen) Honorine Hermelins, (författarna) Emilia Fogelklous och Elin Wägners, (pedagogen) Ebba Holgersons samt (journalisten) B arbro Alvings. Dessutom tecknas i boken personporträtt av konstnären Siri Derkert, kritikerna och författarna Hagar Olson och Klara Johanson, liksom över revolutionären (och under perioden 1930-45 Sovjetunionens ambassadör i Sverige) Alexandra Kollontay. Gemensamt för dessa intellektuella feministiska kvinnor var att de i högre eller lägre grad deltog i uppbyggandet och drivandet av den kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad (som fanns 1925-54), liksom i utgivandet av den radikala veckotidningen Tidevarvet (1923-36).

Men Kvinnor på gränsen till genombrott är också en stor bok för att Knutson från början till slut finner en entusiasmerande tonträff. Blandningen av idéhistoria, populärvetenskap och biografi vispas samman till ett stycke text så fängslande att smaker, dofter, tonfall träder fram. Man hör muslinsgardinens tunna fladder, gonggongar ljuda över gårdsplaner, ser pelargonior prunka. Man följer närmast andfådd med i de olika kvinnornas både praktiska och intellektuella pionjärinsatser. Ada Nilsson som Sveriges första sexualupplysare, Honorine Hermelin som radikal pedagog. Kerstin Hesselgren och Elisabeth Tamm som tidiga riksdagskvinnor. Och så det stora gemensamma arbetet för kvinnlig rösträtt. Och det stora gemensamma arbetet för freden.

Visst kan man tycka att Knutson haft mycket draghjälp - för att skriva sin stora bok - av de spännande kvinnor som porträtteras. Deras rörliga intellekt, deras rörelser mellan fantastiska framtidsvisioner och tbc-allvarlig realitet, deras ofta spännande eller i varje fall omväxlande kärleksliv (här vimlar av flator och bin!). Deras systerskap. Och framför allt - av det rika (och ofta citerade) bok- och brevmaterial som de lämnat efter sig. Men det som gör Kvinnor på gränsen till genombrott till en så givande bok, är att Knutson lyckas (i sann feministisk anda, ska tilläggas) använda sitt personliga tilltal och engagemang - för att gräva. Gräva sig förbi schabloner och personkulter. Och förbi drällande allmänna åsikter om sakernas tillstånd. För att skapa sin egen, och öppet subjektivt redovisade, levande berättelse om Fogelstads- och Tidevarvskvinnorna.

Knutson skriver, att hon hade velat vara med på kurserna som gavs på Fogelstad. För att de deltagande kvinnorna, valda ur olika samhällsklasser som en pedagogiskt medveten och (kvinno)alliansskapande strategi, verkade ha så roligt. Föra spännande samtal om filosofi, religion, politik. Att de tillsammans lärde sig något om livet, och vida hävde sig över det i samhället förväntade Quinnliga. Och visst är det så! Man vill vara med. För att vi har att göra med roliga, drivna feministiska anmödrar. Samtidigt - för någon ur min (70-talist) generation, hade det kanske räckt med att, i all enkelhet, få ha varit med under kvinnorörelsens skojiga 70-tal. För att det verkade enklare då - än nu. Med kvinnokultur, separatistiska läger, menssvampar, spekulum och god kvinnlighet. Det är min feministiska modersgeneration. Tidevarvet är mormors(mor)kvinnorna. Och när man tänker på det, kan man bli alldeles snurrig av lycka: för att denna feministiska genealogi finns. Att den traderas vidare. Men framför allt för att kampen som förts lagt grunden för våra livsförutsättningar. Nu. Ingenting är särskilt slumpartat eller händer av sig självt. Till exempel något så fantastiskt som att jag arbetar vid en institution som heter Tema Genus, och skriver avhandling om lesbiska kvinnors kroppsförståelser under 1970-talet. Att detta är möjligt idag! Just för att anmödrarna och mormorsmödrarna arbetat. Kämpat och skämt ut sig. Och vi som ska fortsätta kämpa, skämma ut oss. Splittra kampen. Förändra, förnya den. Sova med vänner och fienden. För att det fortsatt finns arbete att utföra, precis som på Tidevarvets tid - då kampmaningen i 1923 års tappning löd:

Tro på ljuset är kvinnoplikt! / Mörkande marker och mulen sikt/ tvinga oss speja mot himlens bryn:/ River det ej i skyn!

Samhälle

Hanna Hallgren

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.