Läs på, Bergdahl
Jacob Lundström: Jag är inte ensam om att se problemen
Vad synd att Gunnar Bergdahl inte verkar ha läst längre än till ingressen, för då hade han sluppit tillskriva mig diverse korkade ståndpunkter. Min korta (!) kommentar var ingen utvärdering av den nya filmpolitikens inriktning utan ett referat av de senaste veckornas sifferduell.
Bergdahl tycks inte heller ha läst filmbranschens öppna brev till kulturministern – bland undertecknarna fanns knappast bara krämarintressen utan även till exempel Oberoende filmares förbund. Jo, alla verkar faktiskt överens om att filmpolitiken är underfinansierad.
Jag varken sågade skrotningen av filmavtalet eller diskuterade kvalitetsbegreppet i min text. Det förra har jag tvärtom hissat (Aftonbladet 29 maj) och det senare bör absolut nötas på filmdebattens centrecourt.
Men jag tycker också att man kan kosta på sig att beklaga att kulturministerns fagra ord om filmkonsten inte följdes upp av motsvarande satsningar i kulturbudgeten. Resultatet blev i stället nada, plus minus några omtvistade småmiljoner.
Bakom filmfantasten Bergdahls luftsving finns säkert goda intentioner, men det är oroväckande naivt att längta efter Harry Schein 2.0 utan att kunna stava till digitaliseringen. Fundera i stället över filmpolitikens framtid när teknikneutralitet blivit ledord och biografer beskattas för att finansiera rörligt content. Eller bara föreställ dig att Kungliga Operans främsta uppdrag skulle vara att fixa fram Puccini-inspelningar till Spotify.
