Cirkus på sanskrit
Claes Wahlin saknar en röd tråd på Folkoperan
Kan man jonglera för fred? Jag tvivlar, lika lite som man kan sticka för fred. Cirkus är knappast det första man tänker på i samband med icke-våld eller en dröm om social rättvisa. Så vad har då cirkus med Philip Glass opera Satyagraha att skaffa?
Möjligen kan man säga att det slags meditativa koncentration som operans Gandhi förespråkade har vissa likheter med cirkusartistens värv. En total kontroll över kroppen, från andning till muskulär koncentration, är en gemensam nämnare, även om det ena strävar efter en total stillhet och den andra efter fysisk rörelse.
Tilde Björfors uppsättning av Glass minimalistiska opera från 1980 söker samband mellan handlingen, eller rättare sagt icke-handlingen, och verkets tematik och musik. Med debutoperan Einstein on the Beach några år tidigare så bröt Glass med traditionen. Han skåpade ut allt vad handling heter till förmån för tillstånd. I Satyagraha möter vi några händelser kring förra sekelskiftet i Sydafrika, hur Gandhi leder olika aktioner mot den brittiska regeringens förtryck av dess indiska befolkning.
Texten bygger på Bahagavad Gita och består huvudsakligen av uppmaningar, filosofiska påståenden om hur sanningen ska realiseras i praktiken. Det är en New Age-opera, lite post festum kanske, men som dramaturgiskt är en utmaning i den högre skolan. Högt agerar också scenens cirkusartister, de snurrar runt i luften, går på lina, studsar på gungbräda och jonglerar. Inte utan skicklighet, men flera gånger överröstas musiken av applåder, vilket får mig att undra vad som här står i fokus.
Glass musik har en ackumulerande effekt, alla upprepningar som försiktigt varieras efter ett matematiskt system ska ge lyssnarna en viss känsla. Glass inspirerades av hinduiska böneramsor, vilket säger något om ambitionen. Men scenspråkets akrobatiska nummer saknar en röd tråd. De verkar tillkomna utan tanke på hur de ska fungera tillsammans, och i sista akten verkar fantasin ha fallit ner till marken.
Det är lite synd, för dirigent Matthew Wood håller snyggt ihop partituret i den reducerade orkestern, kören gör fina insatser och flera av solisterna är utmärkta. Man sjunger imponerande nog på sanskrit, ett mjukt, musikaliskt språk. Dessvärre har sången lämnats lite i sticket för cirkusnumren, ett öde de delar med musiken, som i och för sig går fram oberoende akrobatiken, även om rekvisitan skramlar onödigt mycket.
